rusning

crawling in my skin
these wounds
they will not heal

Dessa eviga, sömnlösa nätter.

Jag är så rädd för att mamma ska dö. För en dag gör hon det, det gör alla människor. Då blir jag ensam. Vad gör jag utan mamma? Det är så skrämmande. Jag tror inte jag kommer klara mig utan henne. Det gör så fruktansvärt ont.
Älskade mamma.

Det är iskallt. Hur mycket jag än höjer värmen på alla element, så är det iskallt. Min kropp borde inte reagera såhär, den borde snarare bli skitvarm, med tanke på de otaliga lager späck jag hamstrat det senaste året. Ett desperat försök att bli kvitt ett gammalt tankesätt måhända, men inte fan funkade det. För jag är fortfarande kvar, trots att jag varje dag försöker intala mig "rätt" saker och att mat faktiskt är bra. Men jag kämpar i total motvind. För varje gång jag jobbat mig till någon form av självacceptans, så kommer verkligheten och motbevisar mina krystade påståenden om att size don't matter, fett är fint. Den enda fördelen jag kan se för tillfället med min kroppsstorlek är väl att ingen misstänker någonting. Ingen tror att det kan finnas ångest och självhat innaför en stoppad korv, för hon har ju valt att se ut sådär. Eller hur?

Faktum kvarstår dock; hur mycket jag än äter, så försvinner inte äckelkänslan och längtan efter att vara någon annan. Efter fyra år börjar jag så sakteliga komma till insikt om, att jag endast har två val:
1. Att aldrig ha en normal relation till mat.
2. Att vara fet och ha en periodvis bra relation till mat.

Pest eller kolera. VÄLJ BARA.

Läskigt nog blir man en jävel på att ljuga för sig själv. Inbilla sig att det kommer bli bra, att vikten bara skjuter i höjden för att ämnesomsättningen inte fungerar ordentligt ännu och bla, bla, bla. Det är så mycket bullshit. Så jävla mycket lögn och svek. Att inte våga vara ärlig och säga att nej, tyvärr, du kan nog aldrig se acceptabel ut. Ingen människa kommer vilja vara nära dig, för du kommer alltid vara inbäddad i späck. Sorry, tuff luck, men så är det. Och tänk om omgivningen kunde vara lika ärlig och rak, istället för att dölja den bistra sanningen i tonvis med lögner? Då skulle man kanske äntligen kunna acceptera sig själv. Kanske.

Vilken fantastisk tur då, att jag har min skyddsbarriär av fläsk som skyddar mig mot allt. Att jag är stenhård. Iskall.

- Prata med AB och EJ om projektarbetet
- Fixa Alda till ridlektion
- Möte med AR och EE om boendet (glöm inte säga till T!)
- Gruppfoto med elevrådet
- Mentorstid
- Stallmöte
- Studentmöte
- Skriv hyllningstal
- Läs igenom kungens tal
- Gör klart engelska C-uppgiften
- Fixa anmälan till Inspiration 09
- Maila ang. balen
- Ring mamma
- Beställ biljett hem
- Sov

När jag var liten hade jag en vän som stod mig mycket, mycket nära. Hon var skör, som tunt, tunt glas och otroligt mån om att inte tänka på sig själv. Henne kunde jag läsa utan problem, jag visste när någonting var fel utan att hon behövde öppna munnen och forma orden med sin tunga. Hon kämpade så hårt för att utstråla trygghet, men hur mycket hon än försökte såg jag alltid igenom. Jag tror hon såg igenom mig också.

Hon var omtänksam. Trots att hon gick igenom hemska, fruktansvärda saker, så var hon ständigt omtänksam. Ibland var det jobbigt, när jag såg i hennes ögon att allt var fel medan hennes mun sa något helt annat. Men då blev också de gånger hon släppte mig in på livet så mycket mer betydelsefulla. För de var få. Ändå kändes det som att hon aldrig behövde säga någonting till mig, jag förstod ändå. Ibland. Men jag tror inte hon litade på det.

Det jag tyckte så mycket om hos henne var att vi kunde göra ingenting tillsammans. Vi behövde aldrig vara påhittiga och hela tiden göra saker - vi kunde bara sitta ner och vara. Jag hade aldrig haft en sådan vän tidigare. Det var mäktigt på något sätt. Helt plötsligt behövde jag inte försöka vara någon annan. Hon tyckte om mig ändå.

Men sådan där vänskap har en tendes att rinna ut i sanden, när den skapas av unga och impulsiva människor. Man växer åt så olika håll och helt plötsligt kan jag nog inte längre kalla henne "en vän som står mig mycket nära". Numera kan vi nog kategorisera oss som bekantingar, eller liknande. Men nu är hon inte längre skör som tunt glas. Istället är hon stark och modig, trots att hon inte alltid ser det själv. Och varje gång jag tänker på henne, så blir jag stolt. För i smyg står hon mig väldigt nära och när jag ser allt det som hon har klarat av, så blir jag stolt. Fruktansvärt stolt.

Hon har aldrig lyssnat när jag berättat sådana saker för henne. Hon har lagt händerna för öronen och blundat. Men det är okej. Hon är fortfarande min idol.

Det är så lätt att fly. Just nu funderar jag på Göteborg. En bra tillflyktsort. Det finns många där, som jag skulle vilja träffa. Många som jag saknar. Speciellt M. Henne har jag inte träffat på... Över ett år? Det känns fruktansvärt. Att man kan vara ifrån sina vänner så länge. Jag vill dit nu.

Ibland undrar jag hur mycket man kan få plats med, känslomässigt alltså. Borde det inte rimligtvis finnas en gräns? En spärr som säger att nu är det minsann bra, nu får du reda upp de känslonystan du har innan du ger dig i flera. I så fall måste det vara en miss i konstruktionen, för hos mig tycks det inte finnas någon sådan spärr. Nej, här klarar vi allt. Jag är ju superwoman.

Och du är visst en jävel på att pilla upp såren du själv åstadkommit.

Man slungas så lätt i hårda vindar. Fram och tillbaka. Hit, sen dit. Det kan göra fruktansvärt ont, när man inte riktigt är beredd, men det kan också vara väldigt, väldigt rogivande. Att inte behöva styra själv. Att bara hamna någonstans.

Helt plötsligt kan man vakna upp ur meterdjupa drömmar, av mycket märkliga saker. Man kan tas ner på jorden av att någon spelar piano.

Egentligen borde jag skriva en hemtenta. Men läraren i det berörda ämnet är ganska elak, så jag vill inte. Fast jag vet att på måndag kommer jag sitta och panikskriva mitt i natten, full av ångest för att jag inte har gjort den tidigare. Jag får liksom skylla mig själv. Positiv effekt av perfektionism: skolarbeten blir oerhört utförligt gjorda, oavsett tid på dygnet.

Fick för några veckor sedan reda på att min mycket goda vän A skrivit en bok, som projektarbete förra året. Jag som då gått i ovisshet om detta fenomen ganska länge nu, lånade självklart boken av min supermentor. Så nu tänkte jag faktiskt gå och läsa. Sen ska jag sova lite.