rusning

När jag var liten hade jag en vän som stod mig mycket, mycket nära. Hon var skör, som tunt, tunt glas och otroligt mån om att inte tänka på sig själv. Henne kunde jag läsa utan problem, jag visste när någonting var fel utan att hon behövde öppna munnen och forma orden med sin tunga. Hon kämpade så hårt för att utstråla trygghet, men hur mycket hon än försökte såg jag alltid igenom. Jag tror hon såg igenom mig också.

Hon var omtänksam. Trots att hon gick igenom hemska, fruktansvärda saker, så var hon ständigt omtänksam. Ibland var det jobbigt, när jag såg i hennes ögon att allt var fel medan hennes mun sa något helt annat. Men då blev också de gånger hon släppte mig in på livet så mycket mer betydelsefulla. För de var få. Ändå kändes det som att hon aldrig behövde säga någonting till mig, jag förstod ändå. Ibland. Men jag tror inte hon litade på det.

Det jag tyckte så mycket om hos henne var att vi kunde göra ingenting tillsammans. Vi behövde aldrig vara påhittiga och hela tiden göra saker - vi kunde bara sitta ner och vara. Jag hade aldrig haft en sådan vän tidigare. Det var mäktigt på något sätt. Helt plötsligt behövde jag inte försöka vara någon annan. Hon tyckte om mig ändå.

Men sådan där vänskap har en tendes att rinna ut i sanden, när den skapas av unga och impulsiva människor. Man växer åt så olika håll och helt plötsligt kan jag nog inte längre kalla henne "en vän som står mig mycket nära". Numera kan vi nog kategorisera oss som bekantingar, eller liknande. Men nu är hon inte längre skör som tunt glas. Istället är hon stark och modig, trots att hon inte alltid ser det själv. Och varje gång jag tänker på henne, så blir jag stolt. För i smyg står hon mig väldigt nära och när jag ser allt det som hon har klarat av, så blir jag stolt. Fruktansvärt stolt.

Hon har aldrig lyssnat när jag berättat sådana saker för henne. Hon har lagt händerna för öronen och blundat. Men det är okej. Hon är fortfarande min idol.