rusning

Igår for vi, på ren impuls, ut på Goa. Några dillebarn undrade om jag och T ville följa med ut och vi var inte sena att tacka ja. Den lilla detaljen att vi båda hade feber var som bortblåst. Och tur var väl det, för jävlar vad roligt vi hade. Blir så glad av dillebarn som kan gå ut och ha roligt, istället för att supa skallarna av sig och såra varandra. Det förstnämnda hör liksom till ovanligheterna.

Är förbannad på mig själv. Det är något fel, jag kan bara inte sätta fingret på vad det är. Det är som att någon inre funktion plötsligt valt att sluta fungera. Min vilja att sköta det jag tar på mig att sköta; att göra de arbeten jag förväntas göra och helst göra dem på en nivå, som motsvarar högsta möjliga betyg; att vara duktig. Jag vill så jävla gärna vara duktig. Och samtidigt, paradoxalt nog, så vill jag, som min kära och saknade A, inte vara pretentiös. Det är så viktigt att inte visa, att du lägger ner den tid du gör på ditt arbete. Det ska vara lätt. Folk ska tro att det är lätt. Men det är inte så jävla lätt. Ibland, men jag erkänner inte hur ofta, så önskar jag att jag kunde sätta mig ner och skriva ett arbete utan några krav. Bara skriva det jag orkar och skita i resten. Som det verkar nu, så är det snart det som händer. Jag kan inte ta tag i mig själv och skriva det jag måste skriva och det gör mig fruktansvärt frustrerad. Såpass frustrerad att jag inte ens kan hålla en röd tråd genom mina inlägg.

Snart åker jag till Stockholm.

Mobilkvallan är ett faktum. Men hon är fin, min gris.

Läste ut East of eden igår. Vet inte riktigt vad jag ska säga, tror inte att den har sjunkit in riktigt. Är ovan att läsa skönlitteratur, som är som sagor. För det är verkligen en saga. Och som med många böcker kunde jag vissa kvällar våndas över att behöva läsa den, medan den ibland fångade mig såpass att jag glömde bort att sova. För sådan är min relation till böcker, att den kan liknas vid en hatkärlek; jag älskar dem, men jag är för långsam för att kunna läsa dem tillräckligt fort. Och då blir jag uttråkad, tar en ny bok och nu står det antal böcker i min bokhylla, som enbart är påbörjade. Bland annat Herta Müllers Hjärtdjur, som fick ge vika åt en ny vända genom Twilightserien. Vilket sammanträffande då, att jag precis stod och valde mellan Müller och Breaking dawn.

Nästa bokinköp blir nog Elin Ruuths Fara vill. Men först ska jag läsa ut de böcker jag äger ur Torey Haydenserien. De har legat alldeles för länge.

Ytterligheternas afton. Det är märkligt hur svårt det faktiskt är att hålla sig i nuet, att inte flyta iväg i planering och visioner. Men var finns all trygghet, om inte i ett planerat och strukturerat liv? Vilken miss då, att jag de senaste dagarna varit allt annat är strukturerad. Och vilken miss att jag är fullkomligt obra på allt jag tar mig för.

Jag försökte knyta ann till något gammalt för några dagar sedan. Försökte försona mig, med en dåtid som jag helst av allt håller på avstånd och som jag inte ägnar någon tankeverksamhet åt. Ett förflutet, som är just det: förflutet. Varför envisas man med att gräva i det, som sedan länge är förbi? Jag är inte sådan egentligen, jag otrivs med att inte gå vidare. Fast det kanske är annorlunda, när det är brott man skall försona. Brott mot mänskliga själar.

Och så du. Vad ska jag ta mig till?

Plockar på mig vad än jag kan komma åt, att lägga på min barrikad. Murar in mig bakom protokoll och pappershögar. För aldrig är det så tryggt, som på ett ställe där ingen annan behöver se. Där ingen annan behöver se, och där jag kan strukturera. Struktur.

You confuse me.

men jag väntar på dig

Har ont i halsen och i öronen. Tror att jag håller på att bli sjuk. Blä. Hinner inte bli sjuk just nu, vi skulle ut på lördag tror jag. Och så har jag arbeten som måste skrivas. Fast det skulle vara skönt att bara sova.

Kan inte ens skriva ordentligt. God natt.

Säkert! – Någon gång måste du bli själv

when you get what you want
but not what you need
when you feel so tired 
but you can't sleep

Mår illa. Har överätit och mår illa. Det kliar över hela kroppen, jag vill riva och slita. Vill ha sönder. Det gör ont i varje cell och varje cell äcklar mig. Varje centimeter. De skrämmer mig, alla centimetrar, och de blir fler. Det äcklar mig.
Och jag är livrädd. Fullkomligt vettskrämd. För mig själv.

Gjorde min första muntliga redovisning på två år idag. Det gick nog bra, hoppas jag. Sedan gjorde jag fem sidor i matteboken och efter det bestämde jag att det fick vara bra med pluggandet för idag. Någon måtta får det fatiskt vara. Istället gick vi ihop några stycken och tränade i ridhuset (ja, bor man på en gård mitt ute i skogen, utan någon vidare kollektivtrafik, så får man använda det man har: ett ridhus). Att man alltid glömmer bort vad glad kroppen blir av motion? Fattar inte. Nu ska i köra hårt i alla fall.

Nu har jag rensat mitt skrivbord och gjort plats för alla böcker, så de slipper ligga staplade på varandra. Kunde inte bestämma mig för om de skulle stå i bokstavsordning, storleksordning eller färgordning, så den sorteringen får vänta till imorgon. Haha, nej, jag är inte manisk. Men ett harmoniskt skrivbord är fan så mycket bättre än all meditation i världen.

T har somnat, jag ska läsa och hoppas på att jag också somnar sen.

Försöker förbereda mig mentalt inför morgondagens muntliga redovisning, med äpplejuice och Lasse W. Vet inte om det fungerar. Finns risk för både avsimmning och uppstötning. Men vill skolan ha en redovisning, så ska de få det också. Jag tänker inte få IG i HUB. Tänker inte. Och krävs det då att man förnedrar sig själv inför ett dussin människoväsen, med en halvtaskig power point och lite för lite självkontroll, så visst självklart gör jag det. Vad annars?

Insåg nyss att jag borde städa. Och plugga matte, biologi, färggenetik, engelska, PA och religion. Att jag dessutom den senaste veckan gått runt och hurrat över min nyfunna förmåga, att ta tag i saker på en gång utan att skjuta upp dem, är bara sorgligt. Tydligen innefattar den förmågan enbart saker som inte har med skolan och städning att göra. Eller, så hinner jag bara ta tag i hälften av allt jag borde ta tag i. Däremellan sover jag. Hur som haver, i natt ska jag nog sova. Annars blir det ingen redovisning imorgon. Man måste prioritera, här i livet.

Pratade med mamma idag. De tapetserar om hemma, min nyligen utflugne brors rum ska bli mammas syrum. Där ska hon sy. När jag äntligen får sluta på den här skolan, då ska jag sitta i mammas syrum och läsa mina böcker, medan mamma syr. Där ska inga spöken ta sig in.

I helgen var M och T här. Det var underbart. M och jag pratade. Jag inser varje gång vi pratar, hur otroligt mycket jag behöver henne i mitt liv. Det är bara synd att det är så mycket annat som kommer i vägen just precis nu. Men sen, sen blir det bra.

Hur ska man hinna ta tag i sig själv och sitt liv, när ens liv tar alldeles för mycket tid?

Det är inte trivsamt när tillvaron rubbas såhär, när jag börjar analysera saker, som egentligen är helt obefintliga. Jag gör hönor av fjädrar och snart, mycket snart, har jag en hel kudde, vilket jag inte tycker om. Jag vill inte ha en kudde. Helst skulle jag vilja ha svar. Raka svar. Eller, nej; jag skulle vilja sluta uppmärksamma saker, som andra människor inte ens är medvetna om att de gör. Skulle vilja sluta se signaler de inte ens vet om att de sänder ut. För hur vet de då att jag har märkt? Jag uppmärksammar saker, som andra människor inte ens vill att jag ska uppmärksamma och om jag skulle berätta att jag såg allt det där, då skulle folk antagligen tycka att jag var fruktansvärt jobbig. Vem vill umgås med någon, som tar saker och ting helt fel? Ändå kan jag inte låta bli att hoppas, att de faktiskt medvetet får mig att tro att de vill något. Att du vill.

Varför tillhör jag jordens mest komplicerade art? Varför föddes jag inte som huskatt? Eller myra? Måste vara karma.

it's my worried mind that you quiet
place your hands on my face
close my eyes and say
love is a poor man's food
don't prophesize
I could hold you in my arms 
I could hold you forever

Jag är en dålig bloggare och kan inte leverera något över huvud taget. Ingenting alls.

Jag har sorterat mina filmer i bokstavsordning. Att saker är systematiskt sorterade är lika med trygghet och lugn. Helt plötsligt blir jag inte lika stressad över att se mitt skrivbord. Bara bokhyllan (utrymmet är för litet för att mina böcker ska få plats). Dessutom har jag lagt på mig en ny vana det här året; jag genomför det jag tänker genomföra, direkt. Jag skjuter inte upp det. Och jag har struktur på min dag. Förhoppningsvis bidrar denna uppstrukturering av mitt liv till mer sömn. Hoppas.

och jag kunde ha gett vad som helst 
för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst
av den farliga branten
(jag liksom föll över kanten)

Men fortsätt så.
Gräv ett djupare håll.
Håll andan.

in my sick way I want to thank you 
for holding my head up late at night 
while I was busy waging wars on myself
you were trying to stop the fight 
you never doubted my warped opinions 
on things like suicidal hate
you made me compliment myself 
when it was way too hard to take 
so I'll drive so fucking far away 
that I'll never cross your mind 
and do whatever it takes in your heart 
to leave me behind 

Om du visste att du håller mig sömnlös genom nätterna, skulle du då sluta andas på mig när vi ses? Det skrämmer mig att det kanske är exakt det som inträffar, därför jag håller det för mig själv och hoppas på att du knackar på min dörr till slut.

Min nya inneboende.

Jag avskyr duktiga människor. Sådana som lyckas förverkliga alla sina drömmar, sova, träna och dessutom ha massor av tid över till att blogga om det, så att sådana som jag kan läsa och inse hur fruktanasvärt misslyckade vi är. Vi som inte ens orkar gå upp ur sängen. Eller ens gå och lägga oss, för den delen.

Avundsjuk, jag är så avundsjuk.

Sedan avskyr jag småsaker, som visar sig vara stora nog för att rubba min existens. Saker som får mig att glömma bort att äta. Eller som tar upp min tankverksamhet så brutalt, att jag inte kan koncentrera mig på något annat och missar att tvätta kläder, göra läxor och umgås med andra människor. Saker som får mig att förbryllat stirra in i en vägg och undra var tiden tog vägen. Var jag tog vägen.

Ni vet när en människa skrapar lite på ytan av den mur man byggt upp omkring sig och helt plötsligt tar sig in innanför och skapar en mental kollaps? När man aldrig är tillräckligt nära och alltid PÅ TOK för nära? När man blir irriterad av att ha människan inom räckhåll, men inte klarar av att vara utan? Det är också en sak jag avskyr.

Saknar G.

Det är obehagligt hur lätt allting återgår till något det var förut. Hur blickar och rörelser kan tvinga mig att låta bli, när jag kommit så långt som jag gjort. Besviken, det är vad jag är. På att det inte krävdes mer, mer ord, mer kommentarer, för att jag skulle falla tillbaka till det trygga, välkända läget av självkontroll, som jag vet är en raksträcka riktad rätt ner i allt det jag egentligen inte vill veta av. Barriärer, frågetecken. Var är mina barriärer, murar, min motståndskraft? Har all den möda jag lagt ner på att komma bort från det där, varit helt i onödan? Vad är då värt att kämpa för?

Eller är det här helt enkelt något som alltid kommer vara en del av mitt liv? Bittert, i så fall.

Här skulle jag skriva något fint hade jag tänkt, men insåg istället att jag har för mycket jag vill skriva om och ingen ork what so ever. Så jag låter bli. En dag ska jag börja skriva igen, kanske när jag slutat jobba. Om en dryg vecka alltså.

Gleðilegt nýtt ár!