I couldn't hear with your voice ringing in my ears

Jag avskyr duktiga människor. Sådana som lyckas förverkliga alla sina drömmar, sova, träna och dessutom ha massor av tid över till att blogga om det, så att sådana som jag kan läsa och inse hur fruktanasvärt misslyckade vi är. Vi som inte ens orkar gå upp ur sängen. Eller ens gå och lägga oss, för den delen.

Avundsjuk, jag är så avundsjuk.

Sedan avskyr jag småsaker, som visar sig vara stora nog för att rubba min existens. Saker som får mig att glömma bort att äta. Eller som tar upp min tankverksamhet så brutalt, att jag inte kan koncentrera mig på något annat och missar att tvätta kläder, göra läxor och umgås med andra människor. Saker som får mig att förbryllat stirra in i en vägg och undra var tiden tog vägen. Var jag tog vägen.

Ni vet när en människa skrapar lite på ytan av den mur man byggt upp omkring sig och helt plötsligt tar sig in innanför och skapar en mental kollaps? När man aldrig är tillräckligt nära och alltid PÅ TOK för nära? När man blir irriterad av att ha människan inom räckhåll, men inte klarar av att vara utan? Det är också en sak jag avskyr.

Saknar G.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0