rusning

Lite mycket whinande de senaste veckorna. Så varför inte fortsätta med lite till?

Om ni vill veta, så är det ohållbart. Jag är nog också ohållbar.
Det värsta med att vara ohållbar, är när man märker hur man sakta men säkert spricker i kanterna. Hur ingenting går att hålla inne längre. Vad är det för fasoner?

Men vet ni?
Jag har världen finaste L. Hon är min skatt.


Jag orkar inte ens vara sammanhängande längre. Ni får säga vad ni vill om min passivitet i språkbruket och satsbyggnaden och grammaiken och allt vad det heter - det är inte ens väsentligt. Vi borde skriva mer passivt ibland. Inte tänka så mycket, bara skriva. Passivt skrivande är det nya svarta.

Det klumpar sig i magen.
Orosnystan.
Jag vill hem.

- Arbete m häst: skriva klart redovisning till imorgon
- Psykologi: reflektioner i loggen
- Matte: träna mera inför NP
- Bi/Nk: skriva klart redovisning om Taigan
- Svenska: skriva språksociologin
- Ridning: göra dressyrprogram till ridprovet

Dessutom har jag ridit, mockat och handlat. I natt måste jag alltså skriva AMH-redovisningen och kanske psykologin, eftersom morgondagen är uppbokad:

8.20-14.45: Skola
14.45-16.00: Basmaskin körning
16.00:16.45: In med hästen, mocka, väga upp hö, fylla på vatten osv.
17.30-20.00: Föreläsning om utfodring på Dille Foder AB i Östersund
20.30-?: Städa rummet, packa, slå in present till L, plugga psykologi.

Kan någon hjälpa mig få ihop det? Sömn skulle vara användbart, men det lyckas alltid bli någonting man prioriterar bort.

Varför blir man lätt en packåsna?

Jag får panik, måste lista. Allt ska vara gjort innan fredag. HEJA.

- Arbete m häst: skriva klart redovisning till imorgon
- Psykologi: reflektioner i loggen
- Matte: träna mera inför NP
- Bi/Nk: skriva klart redovisning om Taigan
- Svenska: skriva språksociologin
- Ridning: göra dressyrprogram till ridprovet

Däremellan skall det ridas, mockas, städas och packas.

Avskyr onda cirklar. Att vakna samma klockslag varje natt, vrida sig några timmar, somna om precis innan klockan ringer och komma försent till skolan. Försent, och jag bor 10 sekunder från skolan.

Har pratat med rektorn om S vs. D idag. Vet inte hur jag ska ta hennes reaktion. Vet inte hur jag ska ta någons reaktion längre, försöker finna råd bland alla röster men det slutar bara med att jag sänger emot. Vill inte något. Ändå vill jag så himla mycket.

Min häst är i alla fall en riktig pärla. Ni anar inte.

Om 2 dygn och 6 timmar och 35 minuter är jag hos L. Fan vad jag saknar henne. Min skatt. Vill vara i hennes famn, mer än allt.

Säg åt mig vad jag ska göra.

Kollade på Elisabeth Ohlson Wallins hemsida om hennes utställning Ecce Homo. Blev hänförd och fick en aning mer tro på mänskligheten. Banbrytare är lösningen på många problem. Revolt.

Jag borde fundera ut julklappar. Vet vad bror M ska få, men inte P och E. Mamma och pappa får kanske något gemensamt, vet inte vad bara. L ska få finaste julklappen av alla. För jag älskar henne.

Migrän. Och velande, jag vet inte hur jag ska göra med mitt liv, hur jag ska göra mina val. Att få allting att passa. S eller D.

Kan inte någon sätta ett svar i handen på mig.
Jag kan inte välja. Jag vet inte hur man gör.

Det är nog snart.
Kanske går jag i bitar.
Låter allt äckligt fett, alla kilon, försvinna.

Jag försöker.
Hela tiden.
Allting är fråga om upp eller ner.

Alltid måste det vara minus.

Men snart orkar jag inte bry mig längre.
Ta mig dit ni vill.
Varför ska jag försöka kämpa emot.

Det är en hemsk sak,
att vara ätsjuk.
Att aldrig vara nöjd.
Att alltid ha koll.
Att kompensera.
Att såra.

Gå aldrig dit.

Anna och jag diskuterade det där med blogguppehåll idag. Inte som Blodninbellas sjukskrivning eller vad fan det nu var, utan när man helt enkelt inte hinner, orkar eller vill blogga på några dagar. Det måste ju vara ett tecken på att man faktiskt har ett liv? Att man gör vettiga saker och fyller sina dagar med annat än att blogga. Alltså, sånt som Blodinbella inte gör. Det är rätt så skönt ibland. Fats å andra sidan leder det till den ökända bloggprestationsångesten. Huva ligen.

Min häst är underbar. Bara så ni vet.

Jag är trött. Somnar sent, sover konstigt och vaknar tidigt. Drömmer massor. Konstiga drömmar, utmattande drömmar. Orkar inte.

Vet inte vad jag ska skriva. Det är grötigt i huvudet, finns inget att plocka ut och sätta ord på. Vill hem till L. Vill hålla om henne.

Någon gång ska jag bo i Paris. I en gammal lägenhet med innegård. Minimala rum och skamfilat kakel i köket.

Allting är trögt. Segt. Jag drömmer om dagar utan skolarbeten och städning, kalender och schema. Drömmer om drömmar. Om gräs under fötterna och solvärme i nacken, mitt tålamod och Ls famn. Ingen panik. Ingen panik.

Håll ut min syster
håll ut systra mi

Vill hålla alla ovanför ytan. Det känns bra då, att hålla i och hålla upp. Inte bli ihållen.

Är svaghet att förakta?

a kiss that lingers
takes me in

Ni kommer aldrig förstå.

Jag älskar dig. Jag älskar dig så jävla mycket och vet du? Ingenting kommer ändra på det. Ingenting. Vad som än händer, hur du än ser ut, vad du än väljer att göra, så kommer jag alltid ha ett hjärta som slår i hundranittio för dig. Jag kommer alltid hålla i dig när du inte orkar. Jag kan andas för två.

Om det bara fanns ord tillräckligt för att du skulle förstå.

Bing Crosby och David Bowies Peace on earth/little drummer boy rullar ur öronsnäckorna medan mitt tåg lämnar Gävle för att fortsätta mot Östersund. I knäet ligger tidningen Eco Queen och blottar sina sidor om julens alla ekologiska möjligheter, Cate Blanchetts miljöarbete och en 74-årig schimpansdrottning. Jag kunde helt ärligt inte motstå det estetiskt tilltalande julnumret av den nya innetidningen och med tanke på att julruschen, som vanligt, började redan i slutet av oktober så är det kanske inte konstigt att man blir desperat och vill läsa om årets måsten.

 

Eftersom jag är analysen själv (tillsammans med Anna), så kände jag verkligen för att smått recensera tillskottet i min tidningssamling, kanske främst på grund av att jag nyss läste den betydligt mer strama tvillingen i eko-tidningsfamiljen, Reko.

 

Trots min något konservativa syn på att ekologiskt tänkande inte ”ska komma som en fluga genom tidningar, kändisar och media, utan ur hjärtat”, så måste jag erkänna att Eco Queen verkligen verkar vara seriösa – och gör det förjävla bra. Bortsett från titeln, så känns inte tidningen så Veckorevyn-aktig, som jag trodde att den skulle göra, utan får mig istället att känna mig hemma direkt. Förutom att tidningen är svanenmärkt, så erbjuder den ett hejdundrande bra utbud av artiklar, intervjuer och julrecept. ALLT är ekologiskt, rättvisemärkt eller åtminstone på något sätt naturligt framställt. Jag gottar mig i saker jag inte hade en aning om, som att Gant (ett märke jag själv alltid avvisat på grund av den ickeekologiska stämpeln alla märkeskläder har) faktiskt har ingått ett samarbete med en organisation i Afrika för att rädda jordens schimpanser, att ekologiska leksaker inte behöver vara svindyra eller att det finns hållbar ekoturism i Thailand. I mitten av tidningen måste jag nästan ta en paus.

 

Det bästa med Eco Queen måste vara alla tips. Var köper man ekologiska presenter? Schampo, mat, kläder? Jag är av naturen lat och har inte alltid orkat surfa runt hela internätet för att hitta ekologiska eller rättvisemärkta presenter, men nu fick jag det upptryckt i ansiktet och kan inte bärga mig innan det ska börja handlas julklappar. Kanske får listan en hedersplats på min anslagstavla.

I jämförelse med tidningen Reko, en annan rättvisemärkt och ekologisk tidning så är Eco Queen det mest användbara verktyget för alla som vill (och inte vill) försöka rädda världen. Den är lättsmält och har någonting som intresserar alla. Vill man dock han något mer djupgående och nischat är Reko att (reko)mendera. Förutom att den är riktad till både kvinnor och män, vilket Eco Queen bevisligen inte är, så tar Reko upp mindre vardagliga saker och siktar in sig mer på djupare analyser.

Förhoppningsvis kommer snart en eko-livsstilstidning för män också. Lite mer Al Gore i Allan Svensson, tack.

Eftersom natten innefattade enbart tre timmars sömn, så fick jag väldigt mycket annat gjort. Som historian och lite svenska. Såg Juno också. Fabuloso.

Idag ska jag hem till L. Mitt hjärta.
Jag saknar henne.
Allt med henne.
Hennes ögon, leendet, axlarna.
Sättet hon pratar på, hennes ord, skrattet.
Allt.
Ni... har inte en aning.

Nej,
vet du?

Du får mig att le.
Och vi ler tillsammans.

Allting trycker på.
Jag trycker tillbaka.
Stöter bort allt som försöker komma nära.
Allting jag ständigt misslyckas med.
Skriva.
Hästen.
Skolan.
Vänner.
Fota.
Ingenting jag gör blir rätt.
Värdelös.
Hör du det?
VÄRDELÖS.

Äckliga kropp.
Armar.
Mage.
Ben.
Tankar.
Ord.
Håll käften, säg inget.
Var tyst.
Klä på dig, så blir världen lite vackrare.
För du smutskastar dig själv
genom att existera.

Släpper taget om allt.
Skyddar alla andra.
Låter dem slippa.

Jag är vek.
Och jag hatar mig själv
så mycket
att det snart är hål i väggen av knogarna.
Att det snart är hål i mig.
Igen.

Grät till Pocahontas idag, bl a. Fick också gjort en del vettigt. Otroligt nog.

Jag vill så gärna leverera något vettigt, intressant och meningsfullt. Ändå blir det bara ordbajs och ingenting som ni vill läsa, egentligen.

Varför ska jag skriva?

Vi har lejonkungenmarathon, Carro, Jenny, Irina och jag. Har precis börjat på tvåan. Gåshuden har spridit sig längs hela ryggraden, för inget har så mycket mysfaktor som Lejonkungen. Inget. (Okej, bara Linette).

Varför gör jag aldrig rätt? Allt jag vill är beskydda de jag älskar.

Min häst sprang för allt hon var värd idag.
Jag tror hon sprang lite för mig också. Mitt bölande gjorde nog henne ledsen.

Alla borde ha en häst.

Jag har en fältstudierapport , som ska vara inne imorgon och vägrar bli färdig. Känns som att jag suttit med den varenda kväll hela veckan, ändå har jag inte kommit någon vart alls? Meningslöst var ordet, sa Bill til Bull.

Åh, Pelle Svanslös.

CAJSA ÄR TRÖTT OCH ARG.

Varför tar vi inte hand om varandra? Är vi för upptagna med att upprätthålla våra egna liv, för att se oss om efter våra vänner? Jag förbryllas över egosimen, som bubblar upp ur mig vid de mest olämpliga tillfällena. Det är inte okej. Jag vill inte vara sån.

Å andra sidan blev jag arg idag och skrek på en person, för första gången sen 12-årsåldern. Om det var en prestation eller ett barnsligt beteende återstår att se.

Och att sanningen finns i betraktarens ögon är lögn.
God natt.

Det är tyst. I mig, tror jag. Eller i huset, skolan.
Jag är inte tyst. Jag skriker. Gormar, låter, tar plats.
Vill inte. Egentligen. Jag lovar.
Men.
Det är så tyst.

Var är min skyddsvall?
Min kontroll, min... upprättelse.
Strukturen, motsägelsekraften.
Låt bli.
Nej, för vet du?
Jag kan inte.
Jag. Kan. Inte.
Vek, är jag. Lam och mjäkig.

Aj.
Sluta bitas.


Jag är rädd.
Jag vill inte. Egentligen.

Nu har jag försökt plugga i 9 timmar. 2,5 av de timmarna var jag ute i stallet + red. Alltså... 6,5 timmar har jag suttit och kommit på undanflykter för att inte plugga. Skriva en lista, kolla mailen, prata med L, umgås med Dillebarn och så vidare. Alltid finns det en så kallad vettig anledning att inte plugga.

Jag förundras över min förmåga att suga åt mig uppdrag, saker att göra, skriva, fixa. Det finns alltid något jag kan ordna, ett möte, en lapp, ett grupparbete, två-tre projekt och varför inte några extra kurser? Jag älskar det. Att göra saker, att lära mig och att fixa åt andra. Det fyller ut luckor i min tillvaro och det väger upp mina bristande förmågor.
Min suktan efter kunskap är min drivkraft.

E fick mig att tänka idag. Det var bra. Hon är bra.

Nu, mina vänner, har jag fått vara med världens finaste i 4 månader. Det är helt obeskrivligt. Jag... har inte ord. Det går inte att förklara.
Jag älskar dig. Du är mina hjärtslag, mina andetag, min ork. Du gör mig hel.



Åh, ja visst. Jag fyller år idag. Grattis.

Mitt rum är en frys och mina tår är isbitar. Det är underbart, för konstigt nog älskar jag kylan, i alla fall när jag kan gömma mig under ett varmt täcket och hinka i mig té. Har tänt alla ljus och ska läsa tre historieböcker, skriva diverse uppgifter och sen släpa mig till skolan och göra två arbeten. Åh, ni anar inte hur mycket jag älskar att gå i skolan och plugga. Det är sjukt, förvisso, men all struktur, alla uppgifter, den inramade dagen och den inre klockan - de gör mig funktionell! Åtminstone en aningen mer stabil.

Loven gör mig instabil, osäker. Jag har inga ramar eller tider att hålla mig till, jag flyter ut i kanterna.

Dessutom är historia nog ett av de mysigaste ämnena. Det blir ju vad man gör det till. Man kan läsa och ta in en massa fakta utan att göra några större ansträgningar, stänga boken och säga att "ja, såhär är det". Eller, så kan man analysera, kristallisera och spjälka allting man trycker in i huvudet - för vem vet om det är sant?

Fan vad tråkig jag är.

Sitter för tillfället på x2000 mot Östersund, på väg hem till Dille. Än så länge har den här resan inte givit mig mer än väldigt mycket illamående och en outhärdlig saknad efter L. Vi får se vad det mynnar ut i, kanske en sängliggande Cajsa imorgon. Nej, det går inte. Det hinns inte med, inte med tanke på allt som måste göras och som borde ha gjorts mycket, mycket tidigare.

Jag är emot skollov av den anledningen att det gör mig lat.

För att vända på steken och försöka göra det hela till något positivt, så minns jag att min häst väntar på mig. Min älg. Åh, vad jag har saknat henne. Hon ska få presenter av mig. En ny grimma bl.a.

Nu är det snart dags att packa ihop. Precis när internet börjar fungera. Mums. Ibland så, ibland undrar jag varför jag inte stänger av med en gång. Det ger mig ingenting att sitta här och knappa in tråkiga händelser i en blogg. I alla fall inte nu, när jag inte ens kan skriva om något seriöst.

Jag har inte haft tid. Att skriva, alltså. Det har inte varit prioritet ett, så att säga. L har varit det. (Läs: L är det).

Nåväl. Kanske en annan dag. Dags för avstigning.