it's haning on your tongue

Lite mycket whinande de senaste veckorna. Så varför inte fortsätta med lite till?

Om ni vill veta, så är det ohållbart. Jag är nog också ohållbar.
Det värsta med att vara ohållbar, är när man märker hur man sakta men säkert spricker i kanterna. Hur ingenting går att hålla inne längre. Vad är det för fasoner?

Men vet ni?
Jag har världen finaste L. Hon är min skatt.


Jag orkar inte ens vara sammanhängande längre. Ni får säga vad ni vill om min passivitet i språkbruket och satsbyggnaden och grammaiken och allt vad det heter - det är inte ens väsentligt. Vi borde skriva mer passivt ibland. Inte tänka så mycket, bara skriva. Passivt skrivande är det nya svarta.

Det klumpar sig i magen.
Orosnystan.
Jag vill hem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0