rusning

Anna och jag diskuterade det där med blogguppehåll idag. Inte som Blodninbellas sjukskrivning eller vad fan det nu var, utan när man helt enkelt inte hinner, orkar eller vill blogga på några dagar. Det måste ju vara ett tecken på att man faktiskt har ett liv? Att man gör vettiga saker och fyller sina dagar med annat än att blogga. Alltså, sånt som Blodinbella inte gör. Det är rätt så skönt ibland. Fats å andra sidan leder det till den ökända bloggprestationsångesten. Huva ligen.

Min häst är underbar. Bara så ni vet.

Jag är trött. Somnar sent, sover konstigt och vaknar tidigt. Drömmer massor. Konstiga drömmar, utmattande drömmar. Orkar inte.

Vet inte vad jag ska skriva. Det är grötigt i huvudet, finns inget att plocka ut och sätta ord på. Vill hem till L. Vill hålla om henne.