rusning

Igår for vi, på ren impuls, ut på Goa. Några dillebarn undrade om jag och T ville följa med ut och vi var inte sena att tacka ja. Den lilla detaljen att vi båda hade feber var som bortblåst. Och tur var väl det, för jävlar vad roligt vi hade. Blir så glad av dillebarn som kan gå ut och ha roligt, istället för att supa skallarna av sig och såra varandra. Det förstnämnda hör liksom till ovanligheterna.

Är förbannad på mig själv. Det är något fel, jag kan bara inte sätta fingret på vad det är. Det är som att någon inre funktion plötsligt valt att sluta fungera. Min vilja att sköta det jag tar på mig att sköta; att göra de arbeten jag förväntas göra och helst göra dem på en nivå, som motsvarar högsta möjliga betyg; att vara duktig. Jag vill så jävla gärna vara duktig. Och samtidigt, paradoxalt nog, så vill jag, som min kära och saknade A, inte vara pretentiös. Det är så viktigt att inte visa, att du lägger ner den tid du gör på ditt arbete. Det ska vara lätt. Folk ska tro att det är lätt. Men det är inte så jävla lätt. Ibland, men jag erkänner inte hur ofta, så önskar jag att jag kunde sätta mig ner och skriva ett arbete utan några krav. Bara skriva det jag orkar och skita i resten. Som det verkar nu, så är det snart det som händer. Jag kan inte ta tag i mig själv och skriva det jag måste skriva och det gör mig fruktansvärt frustrerad. Såpass frustrerad att jag inte ens kan hålla en röd tråd genom mina inlägg.

Snart åker jag till Stockholm.