rusning

Ytterligheternas afton. Det är märkligt hur svårt det faktiskt är att hålla sig i nuet, att inte flyta iväg i planering och visioner. Men var finns all trygghet, om inte i ett planerat och strukturerat liv? Vilken miss då, att jag de senaste dagarna varit allt annat är strukturerad. Och vilken miss att jag är fullkomligt obra på allt jag tar mig för.

Jag försökte knyta ann till något gammalt för några dagar sedan. Försökte försona mig, med en dåtid som jag helst av allt håller på avstånd och som jag inte ägnar någon tankeverksamhet åt. Ett förflutet, som är just det: förflutet. Varför envisas man med att gräva i det, som sedan länge är förbi? Jag är inte sådan egentligen, jag otrivs med att inte gå vidare. Fast det kanske är annorlunda, när det är brott man skall försona. Brott mot mänskliga själar.

Och så du. Vad ska jag ta mig till?

Plockar på mig vad än jag kan komma åt, att lägga på min barrikad. Murar in mig bakom protokoll och pappershögar. För aldrig är det så tryggt, som på ett ställe där ingen annan behöver se. Där ingen annan behöver se, och där jag kan strukturera. Struktur.