rusning

Det är obehagligt hur lätt allting återgår till något det var förut. Hur blickar och rörelser kan tvinga mig att låta bli, när jag kommit så långt som jag gjort. Besviken, det är vad jag är. På att det inte krävdes mer, mer ord, mer kommentarer, för att jag skulle falla tillbaka till det trygga, välkända läget av självkontroll, som jag vet är en raksträcka riktad rätt ner i allt det jag egentligen inte vill veta av. Barriärer, frågetecken. Var är mina barriärer, murar, min motståndskraft? Har all den möda jag lagt ner på att komma bort från det där, varit helt i onödan? Vad är då värt att kämpa för?

Eller är det här helt enkelt något som alltid kommer vara en del av mitt liv? Bittert, i så fall.