rusning

Ibland hatar jag internet. Igår halkade jag in på ett gammalt ex:s bilddagbok (oh, du ljuva nostalgi) och fann alldeles för många bilder på mig, som helt enkelt inte borde vara där. Och vilken ångest! Ni förstår inte, jag kände mig så jävla maktlös. Där sitter jag och ser bilder på mig själv, som jag inte alls vill ska finnas ute på internet och kan inte göra ett dyft för att ändra på det. Känns inte helt bra att maila ett gammalt ex efter väldigt lång tid och be henne ta bort gamla bilder på mig. Fin reconnection. Samma sak gäller allas vårt jävla Facebook, där vem som helst kan slänga upp bilder på mig och dessutom tagga, som för att förenkla hela förnedringsprocessen. Därför taggar jag allt som oftast av alla bilder. Synd bara att man inte är så värst cool om man inte är taggad på tillräckligt många bilder. Jag är helt enkelt jävligt ocool. Otaggad och ocool. Men bilderna finns fortfarande kvar, hur mycket jag än taggar av och det är det som är obehagligt. Ber man dessutom folk att ta bort en bild, då blir man en bitterfitta. Och det vill man (jag) ju inte vara.

Det är kanske det förflutna och gamla som skrämmer mig. Att bilder på mig från olika epoker i mitt liv finns utplacerade på valda ställen och jag vet inte ens om var alla finns. Eller vilka som finns. I samband med inhalkandet på exets bilddagbok igår, så halkade jag in på en väns också. Där hade hon lagt upp bilder från 2004, som hon i sin tur hade hittat på en annan väns blogg. Som jag aldrig har läst. Och där var plötsligt en bild från en tid jag inte riktigt klarar av att tänka på, uppslängd för allmänheten att beskåda. Det är obehagligt. Jag kan inte låta bli att tycka det. Jag må vara en tant, en bitterfitta och världens torraste jävla människa, men jag tycker inte att det är kul. Det är inte jag som har kontroll över vilka bilder som finns på mig; det ligger i händerna på alla andra. Sådant gör mig illa till mods.

Att de där bilderna dessutom finns där ute, oavsett om de tas bort eller inte, är bara mer än jag klarar av. Kan inte alla bara börja fråga först, innan de lägger ut bilder? Vore inte det en fin gest? Fast vem är jag att tala - det gör jag inte ens själv. Däremot ifrågastätter jag aldrig när någon ber mig att bort bilder från hemsidor, att inte lägga ut dem på internet alls eller att helt enkelt ta bort dem från kameran. Det är väl människan på bilden som borde ha makt över den, inte den som har tagit den? I alla fall när det gäller var bilden inte ska publiceras.

Tittar på riksmötets öppnande och lyssnar på när Reinfeldt tar på sig äran för att Sverige klarat sig så bra genom finanskrisen. Att det var de rödgröna som byggde upp den ekonomiska säkerheten och stabiliteten, som skapade förutsättningen för att genomgå krisen såhär smärtfritt, det bryr han sig inte om. Han är man, han är vit och han har makt. Han kan undanhålla hur många sanningar som helst. Och hävda hur mycket osanning han vill. Som att Moderaterna skulle vara ett arbetarparti. Följande är taget från Alexander Chamberlands blogg:


Jag vet inte vad ni tycker, men det är för mig omöjligt att para ihop ordet "arbetarparti" med ovanstående åsikter. Men vad vet jag.

Nyss hemkommen från en manifestation för jämlikheten, som senare övergick i ett demonstrationståg från Sergels torg till Mynttorget (utanför riksdagen). Vi har ropat, skrikit, sjungt och klappat. Uppskattningsvis 20 000 människor stod på Sergels torg, men polisen tror att det kan ha varit fler. Vi är många. Och när jag stod där och skrek, så blev jag varm och lycklig. Trots att vi idag har fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen, så finns det ändå kärlek kvar. Det finns ändå människor, som inte vill ha det så. Och det är alla typer av människor. Det var gamla, gråhåriga par. Det var barnfamiljer. Backslickbrats. Dreads. Kurder. Britter. Ryssar. Flator. Heteros. Transor. 43-åriga Karin från Gävle. Alla var där.

Här är en artikel om manifestationen.

Vad som är intressant att reflektera över såhär i efterdyningarna, är att de jag har hört säga saker som "men sluta klaga på SD" eller "de har faktiskt rätt att väljas in i riksdagen" enbart är vita, heterosexuella människor. Människor som gynnas av SD:s politik (om man nu kan säga att någon gynnas av den). Till er säger jag: Våga vägra egoism. Du är inte viktigast i världen. Våga stå upp för andra än dig själv.

Just i detta nu har Sverigedemokraterna 5,7 procentenheter och kommer därmed, med största sannolikhet, att bli en del av Sveriges riksdag. Det betyder att ett tydligt främlingsfientligt parti för första gången kommer ha inflytande i svensk politik. Ett parti, i vilket en del partipolitiker har starka eller direkta kopplingar till nationalsocialistiska förenigar och nazistiska partier (bl.a. Nordiska rikspartiet). Ett parti som vill minska invandringen med drygt 90 %.

Drygt 400 000 svenskar har röstat på ovanstående parti. Det har framkommit att människor i min närhet sympatiserar med dem och rent av försvarar dem. Och jag kan inte göra annat än gapa, just nu. Hur tänkte ni nu? Jag är FÖR en DEMOKRATI. Jag är FÖR att människor ska få uttrycka sina åsikter och starta partier. Jag är FÖR att svenska folket ska få rösta in de partier de vill i sin riksdag. MEN! Jag är också FÖR ett mångkulturellt Sverige, ett öppet och solidariskt Sverige där människor hjälper varandra - alla efter sin förmåga. Jag är FÖR en human invandringspolitik och jag är FÖR mänskliga rättigheter. Dessutom är jag FÖR att vi svenskar ska göra allt för att undvika att ett parti som Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Det Lars Ohly gjorde var ett mycket bra exempel på vad som går att göra: Ta avstånd! Är man partiledare för ett parti som starkt tar avstånd från den typen av politik som SD för, då måste vara man tydlig. Och det var han.

Jimmie Åkesson beklagade sig under valvakan över att hans parti, enligt honom, inte fått medverka i debatter och dylikt under valspurten. Vad han inte har tyckts räkna ut själv, är att inget av de partierna, som stod utanför riksdagen innan dagens val fick medverka i debatterna. Media har, som under alla tidigare år, valt att enbart fokusera på de sju största partierna - antagligen av smidighetskäl och inte för att på något sätt utesluta de andra ur valet. Detta är också ett stort argument från dem som stödjer Sverigedemokraterna: Att de inte fått tillräckligt med uppmärksamhet i media (vilket då ska vara "odemokratiskt" etc.). Det är varken logiskt eller faktabaserat - bara desperat.

Imorgon står vi inför ett nytt Sverige. Vi tvingas konfronteras med ett nytt parti, en ny typ av politik och framför allt med effekten av blockpolitik, för lite antirasistisk upplysning bland ungdomar och för fega politiker i de ledande partierna. Imorgon börjar kampen mot en demokratisk lösning och jag kan inte undgå att undra: Hur tänker Alliansen lösa det här?

För tre år sedan blev jag, i samband med ett väldigt ätstört beteende, vegetarian. Formen på min vegetarianism har alltid varierat; från att enbart avstå från rött kött till att inte äta något animaliskt förutom mjölk och ägg (ja, jag avstod från ost med animalisk löpe och gelégodis). I dagens läge är det en betydligt svalare variant av vegetarisk läggning jag ådragit mig, där det inte längre handlar om är vad jag äter utan varifrån det jag äter kommer och hur det har odlats/fötts upp/framställts. Alltså avstår jag, fortfarande av etiska skäl, från kött som är massuppfött och äter därför inte det vanliga gris-, nöt- och lammkött samt kyckling som säljs i matbutikerna. Däremot äter jag vilt och kött från småskalig köttproduktion där man köper köttet direkt från gården - om än mycket, mycket sällan. Fisk, som inte är rödlistad äter jag flera gånger i veckan och vissa skaldjur när det bjuds. I övrigt trycker jag i mig ägg, mjölk, ost med och utan animalisk löpe samt gelatin. Problemet är när man exempelvis blir bjuden på middag hos folk och de frågar om det är något man inte äter. Eh, ja alltså... Äsch, jag är vegetarian. Simpelt och förståeligt för de flesta.

Dock har debatten kring huruvida vegetarianer räddar eller inte räddar världen med att avstå från kött, orsakat viss skepsis. Det senaste fyndet i fråga gjorde jag och mamma i en bokhandel härom veckan; vi hittade en bok, som jag självklart inte minns namnet på, men vars titel tydligt signalerade följande: Vegetarianer räddar inte världen, de förstör den. Genast och med det samma lusläste jag bokens baksida och bitar av förordet och kom således fram till, att författaren inte alls var en stor, köttätande mansgris, som ville tysta den upproriska veganungdomen, vilket jag först hade trott (eh, nej jag har inte fördomar, egentligen), utan en människa vars enda syfte var att ge andra människor perspektiv på hela matdebatten. Det som togs upp var att det inte handlar om att utesluta något ut kostcirkeln och hävda att just den produktionen förstör klimatet, utan att det faktiskt handlar om att göra ordentliga val i affären. Spannmålsproduktionen skadar också (även om den avsevärt största delen faktiskt blir foder i köttindustrin) och själva tanken med att det bara är en del av matmassproduktionen som åsamkar skada på miljön är egentligen inte riktig. Exempelvis lärde jag mig på en föreläsning av Johan Tell i Östersund förra året, att risproduktionen, som skapar stora metangasutsläpp, är en av de största miljöbovarna inom matindustrin. Vilken tur, tänkte jag, eftersom jag ändå inte gillar ris och så slutade jag helt med risätandet.

Varför jag började svamla om mat och matval vet jag inte, egentligen ville jag bara berätta om det helt sjukt goda teet på bilden ovan. Det är köpt på Naturhistoriska riksmuséet i samband med deras Linnéutställning för något år sedan och smakar citron och ingefära. Egentligen är inte grönt te min absoluta favorit av alla tesorter, men helt ärligt; vem skulle kunna motstå en sådan snygg tepåse? Jag bara undrar.

Festival ger en helt klart perspektiv på livet. Under Arvika upptäckte jag följande:

1. Man är fan snyggare än man tror.
2. Att gå ensam på spelning kan få folk att tro att du är konstig.
3. Att gå ensam på spelning kan vara sjukt kul.
4. Stövlar och fittservetter är allt.
5. Nya människor är underskattat.
6. Tequila gör susen för halsen.
7. Regn är bra så länge det håller sig på avstånd.
8. Smålandsrulle är himmelriket. Ibland.
9. Regina Spektor var inte alls bra live.
10. Robyn var SICK.
11. Bästa raggningsstället är utan tvekan bajamajakön.
12. Att veta vilken sexualitet folk har utan att prata med dem är spritt språngande omjöligt, vilket bidrar till att alla antas vara hetero. Även man själv.
13. Liggunderlag är överskattat.
14. Akta pullan!

Tittar på Debatt på svt 1 och diskussionen kring prostitution. En nyliberal kvinna hävdar att man borde legalisera sexköp och därmed ändra sexköpslagen. Med sig har hon en av Centerpartiets riksdagsledamöter samt en del ur läktaren. De menar att man har rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet och därmed borde det vara lagligt att köpa sexuella tjänster. Vad de inte tycks fundera över att prostitution och sexhandel till störst del överlägset består av trafficking, alltså människor som inte får bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet. Jag förstår deras tanke om att människan är fri att välja själv, men när det handlar om ett fenomen som direkt föder något rent frihetsberövande som trafficking, då kan vi inte se mellan fingarna. Samhället är byggt på de lagar och regler, som visar oss vad vi kan göra och inte kan göra och som finns för att vi ska kunna leva ett antal miljoner människor på samma landyta. De lagarna måste också garantera skydd; att tillåta sexköp är att gynna sexhandeln och därmed människohandeln. Jag är också för att människor ska få styra över sin egen sexualitet och kropp, men inte på bekostnad av att det i slutändan leder till att andra människor tvingas sälja sin kropp. Det måste finnas andra lagar, som exempelvis den om tvångssterilisering vid juridiskt könsbyte, som kan ändras för att främja rätten att få styra över sin egen kropp.

Adoptionsfrågor. Man anser att enbart registrerade partners ska få ansöka om adoptionsprövning i Danmark. Varför inte icke registrerade partners? Varför måste man ingå partnerskap för att få adoptera (läs: PRÖVAS för att eventuellt få adoptera)? Gäller det för heterosexuella par - måste de vara gifta för att få adoptera? Undrar om Sverige har samma typ av regler. Jag minns att jag läst någonstans, att någon viktigpetter ansåg att "man måste ju se till att de heterosexuella får sina rättigheter först, innan man kan börja kämpa för de homosexuella". Eh? Smart sagt. Så vi ska vänta lite innan vi får samma rättigheter. Varför inte göra det enkelt för oss allihop och använda samma rättigheter för alla människor - heteros, homos, ensamstående, trans, intersexuella och androgyna? Nej, tydligen är det roligare att krångla till det och på köpet diskriminera lite.

Okej, den där betänketiden kring bloggens vara eller icke vara får vänta. Det fanns för mycket som behövde bli sagt.

De flesta av mina vänner är heterosexuella människor, som identifierar sig som kvinnor. Det innebär att min vardag allt som oftast utspelar sig i heteronormativet, på alla sätt. Egentligen inte mig emot, men när man själv idenfierar sig som homosexuell kvinna och har starka åsikter kring samhällets syn på människor, då kan det bitvis bli väldigt understimulerande. Inte för att mina vänner inte har samma läggning eller åsikter som jag, vilket jag misstänker att många tror att jag menade, utan på grund av att jag hela tiden är i ständig kamp med det, som begränsar mig som människa. Med vårt heteronormativa samhälle. Medan de faktiskt är en del av det. Jag menar, jag ifrågasätter alltid varför vissa saker är som de är. Exempelvis när jag läser tidningen, ser på tv etc. och bilden av den perfekta kärnfamiljen målas upp i någon husgerådsreklam; jag vet ju att den bilden används, eftersom det är den som vi fått inpräntad och som blivit en stereotyp - det enklaste för vår hjärna att registera. På så sätt tilltalar den oss. Eller en del av oss. Och medan jag sitter där och svär och förbannar alla Sveriges reklambyråer, så tittar mina vänner lite undrande på mig och frågar varför jag blir så upprörd. Varför jag blir så upprörd? För att det är just dessa små, futtiga skitsaker som skapar NORMER, som skapar UTANFÖRSKAP och FÖRTRYCK. De drar lite på smilbanden när jag förklarar att det faktiskt sårar mig emmellanåt, att det ska vara såhär. Att Ugandas homosexuella riskerar få dödstraff. Att människor inte vet vilket omklädningsrum de ska välja, eftersom det bara finns Herr och Dam att välja mellan, medan de identifierar sig som något helt annat eller bara inte vet ännu. Att mina vän inte kan kyssa sin flickvän på stan, med risk för att faktiskt bli nerslagen.

Jag klandrar inte mina vänner. Jag älskar dem högt och mer än de anar, men någonstans blir jag nästan ledsen över deras likgiltighet genetmot hur andra människor har det. Samtidigt skulle jag aldrig kunna tvinga dem att ändra sina åsikter eller ens engagera sig. Vi är fria människor och alla ska kunna välja sina egna vägar och vad de själva tror på. Och det värmer mig ändå när de storögt nickar och utrister "herregud!" till något av mina moralkaketal om hur andra människor har det. Och när de själva börjar diskutera kring hur de har det, hur människor omkring har det och hur allting påverkar allt annat. För då vet jag att jag åtminstone sått ett litet frö av förståelse inom dem, som de kanske, kanske någon dag låter gro. Och det är nog därför jag älskar dem. För trots att vi i många anseende lever väldigt olika liv, med väldigt olika förutsättningar, bara på grund av vilka vi identifierar oss som så tycker de fortfarande om mig.

När jag satt i bilen med mamma för en och en halv timme sedan, hörde jag nyheterna för första gången under dagen och fick en finfin kalldusch. Vatikanen (en av kardinalerna, mer exakt) uttalade sig idag angående de fall av sexuella övergrepp mot barn, som uppmärksammats den senaste tiden, med att dyrt och heligt hävda att det handlar om homosexualitet. Vatikanens egna (säkert helt opartiska) psykolog har konstaterat att det finns ett tydligt samband mellan homosexualitet och pedofili. Och där någnstans såg jag framför mig hur påven sitter i sitt feta guldrum och diskuterar med sin högra hand vem han ska skylla på den här gången.

Det som är mest skrämmande är kanske inte att ett gäng senila maktmissbrukare sitter i Berlusconiland och hävdar saker, som vanliga människor mycket väl vet är fel. Det som känns läskigt och hemskt, är att en ofantligt stor del av jordens befolkning är katoliker och faktiskt tror på vad Vatikanen säger.

Mitt naiva lilla huvud och jag hade för en stund börjat hoppas på människan, men nu var det som att någon slängde en sten i ansiktet på mig. Jag, känslig och förbannad som jag är, började självklart gråta där jag satt i bilen. Det är egentligen ofattbart att man orkar ta sådant, som det här. Att man står ut med att ständigt vara mer eller mindre diskriminerad. Och visst sticker jag ut hakan genom att säga så, för i lilla landet lagom är det inte riktigt okej att se sig själv som ett offer när det finns miljarder människor, som har det betydligt värre. Men för i helvete - jag vill inte bli jämförd med pedofiler av världens största religiösa samfund. Det känns inte riktigt bra. Det känns förjävligt.

I och med att jag fick turen att bli både kvinna och flata, så finns det mer än bara påvar och präster som förtrycker mig och mina medmänniskor. Bland annat - och det här vill jag lova att jag har stört mig på länge - så undrar jag varför i hela fridens namn pojkar och män får gå runt på stan och klia sig i skrevet, som om det var det mest statushöjande och sexigaste i världen, när inte kvinnor får det? För ni måste ändå hålla med mig, om jag skulle ställa mig på drottninggatan och klia mig på fittan, då skulle det bli ett jävla rabalder. Varför? För att jag är kvinna. Och jag ska verkligen inte klia mig på fittan. Jag ska nog helst inte veta om att jag har en fitta. Åtminstone ska jag inte röra vid den. För det kan anses stötande.

Summan av kardemumman blir alltså: jag är en pedofil och jag ska inte klia mig på fittan. Härligt.

Tittar på en dokumentär på svt 2, om barn- och skolaga. De visar exempel på tillfällen då vuxna (lärare, pensionärer m.fl.) har slagit barn, blivit lindrigt dömda och sedan hyllade av andra vuxna, som anser att de gjorde precis rätt när de slog. Dessa människor uttalar sig bl.a. om att de anser att barnagan ska återinföras, främst skolagan. Vuxna människor döms av svensk tingsrätt till några dagsböter och barnet som blivit utsatt får inte ens en advokat. Det är så jävla vidrigt. Vuxna människor har i stor utsträckning alltså fullt stöd för att slå barn. Och i skolan?! Vad är felet med  människor? När en tolvåring, som cyklar på en tom uteservering anses som stökig och helt sonika ska stå ut med att bli slagen av en pensionär - som får STÖD av andra VUXNA MÄNNISKOR.

De som försvarar gärningsmännen pratar om att ungdomarna ska lära sig respekt. Jag undrar - vad sänder det ut för signaler till barn och ungdomar, när det är okej för vuxna att slå? Hur ska barn och unga kunna lära sig respekt, när de blir slagna? Det är vuxnas uppgift att agera förnuftigt, moget och behärskat. Det är faktiskt de som är just det - vuxna. De har livserfarenhet och redskapen för att kunna uppfostra barn utan våld. Att folk sticker ut hakan och hävdar att Sverige är för snällt, hur har de blivit uppfostrade? Blev de slagna som barn?

Däremot är det inte sagt att vuxna inte ska få sätta gränser - det är också en av deras skyldigheter. Och kanske är det inte konstigt att en rektor tar till en örfil, när lärare och pedagoger idag inte har rätt att säga åt elever att gå ut ur klassrummet när de stör, att beslagta elevers mobiler etc.

Ska alla få gå runt och örfila varandra? Ska chefer få slå sina anställda när de inte sköter sig? Eller är det så, att det är vuxna som ska få slå barn? Vidrigt.

Det är skrämmande när svenska folket vill rösta in ett parti i vår riksdag, som jämför HBTQ-personer med pedofiler och människor som utför tidelag. Läste det här och blev mörkrädd. Och lite illamående. Jag och många av mina vänner blir jämförda med folk som våldtar minderåriga och har sex med djur. Av människor som riskerar att bli invalda i riksdagen i höst.

Ibland tappar man tilliten till det land man bor i. Vi målar upp en bild om hur fint, öppet och tolerant det är här, men sedan kommer sanningen och sköljer över oss som en kalldusch. Det är så äckligt och läskigt, är det såhär våra politiker tänker? Och finns det fler sådana här människor inom andra partier? Naiv som man är, så tror man att någonting har hänt de senaste 40 åren. Men på vissa ställen har det inte hänt någonting.

http://megaluno.blogspot.com/search/label/Homolobbyn

Hur orkar man hata så mycket? Jag blir så ledsen.

Varför blir svenska folket så förvånade när bilder på vanvårdade grisar offentliggörs? Som om det var något nytt och främmande - något som bara förekom utanför Sveriges trygga helyllegränser. Något USA skulle kunna stå för, kanske? Well, welcome to reality. Det pågår på våra gårdar, med alla typer av djurslag (läs: inom den kommersiella uppfödningen) och det är ingen raritet! Det är bara synd att det ska behöva gå så långt och kräva sådana extrema förhållanden för att människor ska reagera. Nu har Scan vidtagit drastiska åtgärder och sagt upp leveransen från ett 40-antal grisfarmar - bland annat från Lars Hultström, som sitter i Scans egna styrelse och är LRF-förtroendeman. Intressant att de högt upsatta männen inom djurhållningen, ofta är de som visar sig vara de svarta fåren? Jag sätter min Muse-dvd på att det snart kommer upp flera saker till ytan; om värphöns, kycklingar och kor.

För att väga upp med något upplyftande; Barack Obama kommer att närva vid Klimatkonferensen i Köpenhamn 9 december. Trots att han, enligt tv4-nyheterna, inte kommer att närvara vid de sista dagarna av konferensen, då de viktigaste besluten skall fattas, och trots att USA endast är beredda att sänka sina utsläpp med 17% (jmfr. EU 20%), så är det här ett stort steg i rätt riktining. Med ett omdiskuterat Nobelpris runt halsen och en hälsoreform att genomföra, måste jag säga att han gör relativt bra ifrån sig. Många anser att det går för långsamt och att han borde rappa på med sina löften om ett nytt, bättre USA, men med tanke på att han idag är en av världens mäktigaste personen och styr världens enda stormakt, så kanske han kan få lite tid på sig. Förhoppningsvis gör han oss inte besvikna. Förhoppningsvis.