rusning

Efter en helg med besök från Dille, känns måndagsmorgonen mer än grå. Den känns spygrön.
Jag hatar spygrönt.

Mitt i min misär av to do-listor, kommer A och utmanar mig med ett vettigt tidsfördriv - gissa om jag blev lycklig över att få göra något annat än sannolikhetslära? WHOPA!

Sen jag flyttade hem från dille har uppdateringarna varit lite väl sporadiska, så jag tänkte försöka berätta lite om vad som har hänt. För det första så packade jag inte upp kläderna ur resväskan förrän idag...

Igår var jag, L, mamma och pappa ute i Upplands väsby för att kolla på ett tänkbart stall till Alda. Det var världens mysigaste lilla ställe! Ett kollektivstall med enbart lösdrift, 6 hästar sammanlagt (valackar och ston i samma flock) och jättetrevliga människor. Kändes jättebra och jag var så glad och uppspelt att jag helt glömde bort den lilla detaljen att Alda har pälsätare... Fick maila idag och berätta hur det ligger till, men har inte fått något svar. Hoppas att de vill ta emot henne i alla fall. Hoppas hoppas.

Idag var jag på den skolan jag hoppas få börja på till hösten och det såg riktigt ljust ut. Lite krångel med kurser som kan lappa över och jag lär få ta väldigt stort ansvar för mina egna studier, men det är fullt möjligt. Lösningen blir att jag börjar ettan nu i höst, går den som en "klasslös" elev - jag gör olika kurser med olika klasser och årskurser - och sedan går direkt över till trean. Kan bli bra. Riktigt bra. Får läsa det jag vill och bo hemma.

Nu ska jag däcka. Puss.

Kan ingen slå mig i huvudet? Var tog all kontroll vägen?

M, jag behöver dig. Säg åt mig att skärpa mig. Lämna Växjö och hjälp mig.

Ni får räkna med bloggtorka nu. Det är saker som måste komma till rätta först. Jag, bland annat.

Här får ni i alla fall min favoritlåt.

 

Nu är det slut. Imorgon åker jag hem till Stockholm och kommer inte tillbaka till Dille mer, förutom när jag hälsar på. Det har tagit lång tid att våga ta det här beslutet, men nu är det fattat och jag tror det blir bäst så.

Om ni bara kunde ana hur ofantligt jävla jättemycket jag kommer sakna er. Allihop, vissa mer och vissa mindre, men ändå alla. För vi är en stor familj. 70 dillebarn, dillevuxna och våra hästar. Aldrig någonsin att jag kommer glömma er (facebook *visslar*) och ni är föralltid en av de viktigaste sakerna som har hänt mig. Ni, allihop, har gjort mig till den jag är och faktiskt - utan Dille hade jag aldrig träffat Linette. Ta åt er, alla som läser, sug in allt jag säger till er för ni är så underbara allihop. Ni är min hjältar.

Vaknade i morse efter ytterligare en natt av alldeles för lite sömn och VILLE INTE GÅ UPP. Inte bara det att kroppen gjorde ont och frös, mitt huvud sa prompt nej. Alltså, jag brukar faktiskt vilja gå till skolan. På sanning. Men nu har all motivation runnit ur mig och jag vill bara få de resterande tre månaderna att gå fruktansvärt fort.

För att hålla ångan uppe roar jag mig med folks statusuppdateringar på fb. Helt ärligt, vem tror vi kommer läsa och intressera sig av att "Pelle har matte..." eller "Lisa borde toppsa öronen"? Ändå skriver vi! Åh, vad vi viker ut oss och hoppas på någon form av respons, att någon ska se våra grå vardagsrutiner och färga dem rosa med en kommentar. Varför, egentligen? Bara det att jag lägger ner min dyrbara tid på att skriva ett inlägg om det är bisarrt. Kanske är vi ensamma. Små och ensamma.

Tröst vill vi ha, för vi är inte mer än människor.

Min häst är en liten pärla. Men att längta efter den personen som tar absolut störst plats i ens hjärta gör ont. Hur gör man för att överleva?

Jag vet inte hur många av er som tror på spöken, kanske inga alls, men förshoppningsvis är det i alla fall några av er som är öppna för det.

Igår natt drömde jag en konstig dröm, som jag aldrig drömt förut. För det första så var det inte ens en dröm, det var... verkligt. På ett overkligt sätt. För det andra så pratade jag med en död människa. Personen är ingen jag själv känner och jag har aldrig sett henne i verkligenheten, enbart på bild, men ändå såg jag hela människan framför mig som om jag visste precis hur hon såg ut. Hon berättade saker för mig. Hon bad om ursäkt för vad hon gjort och hon var lycklig över att henne vänner fortfarande mindes henne och tänkte på henne. Sen var hon ledsen och jag hörde inte riktigt vad hon sa.

Personen i fråga var vän till L och jag försökte prata med henne på morgonen efteråt om det jag upplevt på natten, men hon sa inget och jag kunde inte läsa hennes ansikte. Vet inte vad hon tänkte. Känns konstigt att träffa en människa jag själv inte har någon relation till. Varför valde hon att söka upp mig? Vill hon att jag ska berätta för de andra om vad hon sa? Allt känns väldigt diffust. Önskar hon kunde söka upp mig igen och berätta vad jag ska göra.

Min mormor vet jag blev uppsökt av hennes svägerska, som tagit livet av sig och nu ville be om ursäkt. Undrar om det går i släkten.

Finns det någon av er som läser min blogg som är öppna? Har ni träffat någon från det döda?

Imorgon bär det av tilbaka till spökdille.

Har haft en fin kväll med roliga människor. Man blir så glad av glada människor. Jag avundas min flickvän som har de här fina vännerna.

Dock funderar jag allvarligt på att lägga ner bloggen.

Kan ni ibland känna en väldig, väldig stark längtan till allt som komma skall? Alltså, till allting som ligger framför en? Jag får panik ibland, när det känns som att jag inte kommer framåt tillräckligt fort. Som om jag vill för mycket. Eller, inte för mycket, jag bara vill så jävla mycket. Alla planer som bildas i mitt huvud under bussfärder, sömnlösa nätter, mysstunder med L, långa duschar och yogapass. Allting är liksom utstakat redan. Eller nja, så punktlig är jag väl inte, helst vill jag att livet ska bringa mig massvis med överraskningar och liksom putta mig av banan - då kan man ta nya, spännande beslut och hamna på helt nya banor. För att i slutändan komma fram till ett mål. Ödet finns.

Hur ska vi kunna utvecklas framåt och ha drömmar om vi kan vår historia? Det är den som formar oss, knådar och kavlar tills vi blivit de vi är. Sen fortsätter den forma oss, hela våra liv. Knådar och knådar. Allt som oftast har man sitt förflutna att tacka för de framsteg man gör. För utan misstag blir det inga nya tag och verkligen inga framsteg.

Det förflutna har en tendens att innehålla en del mindre bra delar och av någon dum anledning finns det en stark dragningskraft till vissa sådana. Kan man ha en sjukdom hela livet, utan att den alltid syns? Kan den finnas och påverka mig utan att det alltid märks? Ibland är jag rädd för det. Det finns för mycket med gamla vanor som lockar och hur mycket min friska del av hjärnan vill stå emot, så finns det en sjuk del i bakhuvudet som kämpar åt ett annat håll.

Åh, min huvudvärk ger sig fanimig aldrig. Längtar efter min häst lite. Imorgon är det 8 månader med L. PUSS

(Just det, kolla in min hemsida, om ni inte gjort det.)

Förlåt för den ihållande bloggtorkan. Får skylla på både bristande motivation och att jag varit sjuk. Japp, ni läste rätt, jag har varit sjuk. Riktigt sjuk. Ack och ve. Men L var uppe hos mig på Dille hela veckan. Vi myste, var ute i snön, åt pizza och var barnvakter åt hunden Alice. Det var underbart, bortsett då från det att jag blev brutalt förkyld mitt i veckan och mest låg i sängen och kved. Blä.

Underbart med lov. Ska ta tag i en del skolarbete tor jag. Komma ifatt, ligga i fas. Nu är det bara tre månader kvar på tvåan, sen är det bannemig nästan slut. Så nu lägger jag i en extra växel (om jag hittar någon) och ger mig fan på att komma igenom den är terminen med bra betyg och livet i behåll. Helst utan att det slutar som det gjorde för någon månad sedan, på sjukhus.

Önskar jag var tillräckligt engagerad för att kunna delge mig mer av det som händer, men en förkylning och feber tar helt ärligt all kraft ur en.

Men puss på er.