rusning

Gräset är fortfarande fuktigt efter nattens ösregn. Hon ligger med uppdragna ben i den provisoriskt inhängande beteshagen, lyssnar intensivt på de fyrbenta varelsernas tuggande och kisar mot himlen. Trots de grå molnen är det för ljust för hennes ögon att titta direkt på det stora taket, för solen lurar bakom molnmuren och får henne att krypa ihop likt en skrämd igelkott. Ljuset har alltid skrämt henne, när hon inte varit lycklig. Då har det värmt henne. Nu gör det bara ont.

- Vet du vad? Det är inte riktigt rättvist, det här. Livet, alltså.
Den fyrbenta springaren, hennes hjälte och skyddsling, frustar till svar. Öronen rör sig åt olika riktningar, snappar upp de ljud som bildas på den ganska öde gården en bit bort. Kanske håller springaren med, kanske är livet orättvist även för en häst. Hon har svårt att tro det, eftersom hästar inte vet bättre än det de är vana vid och just den här hästen har det faktiskt riktigt bra. Eller? Är hon tillräckligt duktig och tar hand om sin häst tillräckligt bra? Ingenting var någonsin tillräckligt bra annars. Ändå vet hon vilken bild alla har av henne; den duktiga, skötsamma, ordentliga, mogna, socialt kompetenta, uttrycksfulla. Den glada, med leendet på läpparna.

Medan molnen seglar tyst över henne inväntar hon en känsla. Någonting, vad som helst, som hon i vanliga fall brukar uppleva. Ångest, eufori, självhat, lycka, vad som helst. Men ingenting känns. Så har det varit sedan hon fick lyckopillren, mirakelmedicinen, som skulle göra henne frisk och hjälpa henne bort från självskador, panikångest och kräkningar. Och visst har allt det där minskat, visst har hon inte hetsätit eller slagit huvudet i väggen på flera veckor, men inte på grund av att hon är lycklig. Nu känner hon inget alls istället. Pillret vecklar ut sig inuti henne, breder ut sina falska vingar och hindrar alla känslor från att nå hennes nervsystem; som ett lock täpper det till hennes hjärta och kvar blir en kropp utan emotionellt instabil personlighetsstörning, men också utan känslor.

Det var därför hon hoppade över pillret en dag. Hon längtade så innerligt efter att få känna en äkta känsla igen, inte en falsk pillerstabilitet. Den natten somnade hon av ren utmattning, kallsvettig efter att ha blivit uppäten inifrån av den så efterlängtade ångesten. Hur kunde hon göra så, hade hon skrikit tyst för sig själv. Hur kunde hon längta efter något, som vanliga människor ville bli av med? Var hon en sådan uppmärksamhetshora, att hon längtade efter att må dåligt?
Nej. Hon längtade efter att känna. På riktig.

Dagen därpå hade hon återigen duktigt ätit sina mediciner och återgått till den stabila, glada. För vad skulle folk ha sagt, om de fick reda på att hon inte åt pillrena, som hon skulle? Att hon inte gjorde som hon blivit tillsagd? Att hon sa emot. Vad skulle läkaren på BUP tro om henne, när han insåg att hon inte var den skötsamma, lite ledsna flickan, som det nästan var lite synd om? Visst skulle han slänga ut henne och säga att ”här hör inga uppmärksamhetshoror hemma”?

En grön, genomskinlig sörja rinner ner för hennes hand, som ligger placerad på den kurrande ballongmagen. Hennes fyrbenta vän hänger med mulen över henne och dregel från allt ivrigt tuggande sipprar ut ur ena mungipan.
- Hur gör du för att leva efter dina instinkter? Får du aldrig ont i hjärtat?
Hästen ruskar på huvudet, frustar igen och återgår sedan till sin grästuva, oberörd av hennes undran.
- För du har ju en själ. Den syns i dina ögon.
Hon sätter sig upp och smeker sin vän över bogen, drar fingrarna genom den mjuka pälsen. Vännen vilar sitt huvud mot hennes axel, bufflar lite på henne och tar en tugga av hennes t-shirt.
- Fast kanske är det bara jag som ser den. Du kanske inte ens är medveten om den. Grattis, i så fall.
Det har bildats en gräsfläck på hennes rutiga ridbyxor, som helt och hållet förstör systematiken i det bruna mönstret. Ännu en gång sticker det i ögonen och hon lämnar den fyrbenta bakom sig för att tvätta bort det, som förstör ordningen i hennes nu så stabila vardag. En gräsfläck.