rusning

Det är sol ute idag. Och varmt. Jag tror det är sol i mitt hjärta också. Idag.

Jag vill ju så jävla gärna orka. Ni anar inte. Varför ska det vara så himla svårt att rycka upp sig?

Jag vill ju.
Men det är samma siffror. Hela tiden. Som nålar i ögonen på mig, varje morgon.

Vi är konstruerade för att överleva, det är en instinkt och en urkraft inom oss. Att ge upp tillhör inte vår natur och de som vågar gå emot den naturen kallas oftast för fega. Dumma. Konstiga. Störda. Sjuka. Vad skulle hända om jag la mig ner och inte lyssnade på min instink och gick upp, utan låg kvar? Liggsår möjligtvis, men mer? Ibland undrar jag. För allt som oftast är det bara min instinkt som är uppe och jobbar, inte jag. Jag är kvar i sängen. Under täcket. Gömd.

Det är skönt, att gömma sig. Det har jag alltid gjort, enda sen jag var liten. Antingen bakom fåtöljen, i tvättkorgen, under sängen, i mammas garderob eller i en annan stad. Eller under täcket.

(Varför längtar jag tillbaks till tryggheten under den orange filten, i den hårda sängen, i det kala, sterila rummet med människorna i vita kläder? Varför är jag inte nöjd?)

Kanske måste jag ta mig i kragen igen. Rycka upp mig.


Samma siffror idag. Ingen skillnad. Ändå försöker jag, så jävla hårt. Jag försöker verkligen. Tydligen är det inte tillräckligt.
Jag är rädd. Tänk om jag inte kan. Tänk om jag alltid kommer se ut såhär.
Malin börjar undra. Och jag har slut på bortförklaringar.

Barn är bra. Fast jag är dålig med barn, blir osäker och vet inte vad jag ska göra. De är oförutsägbara. Ändå avundas jag dem, deras ovisshet om allt som väntar dem. Skulle gärna vara två år igen, inga bekymmer.

Det som gör mig rädd är inte längre brist på kontroll. Nu är det bristen på framsteg. Hur mycket jag än försöker, så är siffrorna alltid de samma. Eller till och med högre. Och den ständiga klumpen i magen växer. Jag växer. Sväller. VIll inte.

Att vara fysiskt produktiv från 07.30-21.00 är en utmaning, men också ett utmärkt sätt att bli kvitt massor av jobbiga ting. Man har helt enkelt inte tid eller ork till att grubbla. Inga bekymmer.

Ändå gör det ont.
Som en sten i skon.
Fast sen när du tittar efter stenen, så är den inte där.
Varför gör det ont?

Har precis läst godnattsaga för Agnes och Vilma. Att passa barn på praktiken är det bästa som finns, de är underbara.
Man är behövd. Inte bara i vägen.

Försöker vara glad också, försöker le och prata, spräcka fram en käck yta. Då kanske man inte syns, utan mest smälter in. Inga frågor. Mindre misstänksamhet. Mer jobb.

L.
Varför räcker inte orden till?
Vill berätta för dig.
Hur mycket.
Hur oändligt mycket jag älskar dig.
Men jag är dålig på det.
Kan inte formulera.
Du är mitt allt. Och jag kan gå genom eld för dig.
Mitt hjärta är ditt. Det slår för dig. (Minns du, din veranda?).

Någon sa till mig att kärleken övervinner allt. Men övervinner den 40 mil?

Praktiken har kommit igång och det rullar på, Carro och jag har roligt tillsammans, hästarna är mysiga, Malin och barnen är snälla och vädret är varmt. Ändå har jag inte kommit fram till mycket annat än att jag suger. På nästan allt.

Att rida min blivande häst (läs: älg) är mer än vad jag klarar av, så hon kanske inte blir min blivande häst. Bara för att jag inte kan rida. Sen att jag inte kan rida någon anna häst heller, det är väl bara en ytterligare anledning till att börja med frimärken istället. Eller knyppla. Fast det skulle jag väl inte heller klara av.

Och all mat. Hela tiden.
Och ingenstans att ta vägen
Ingen avgrund av porslin.
Inga rutiner.
Inte mina rutiner.

Dessutom är jag x antal mil från L. Det gör ont. Jag vill vara hos henne, bli kramad och pussad på. Somna bredvid henne. Vakna bredvid henne. Och allt. Vill bara dra fingrarna genom hennes hår lite, höra henne andas. Ett andetag. Två, tre andetag. Inte säga något.
Bara hålla om.

Nej, vet ni vad. Dags att röra på påkarna. Ska ut och fota Carro och Gáski, sedan tömköra Andri. Och pussa på älg-Alda.

Och så var det det där med sömnen. Lilla Cajsa. Hur orkar du?

Nu var det ju faktiskt min kropps instinkter som var boven i dramat, eftersom jag vaknade och var panikartat törstig (vilket jag brukar göra varje natt vissa perioder). Det var spännande. Tyvärr fanns inget annat än vatten att dricka, och biverkningen blev en viss grad av sömnlöshet. Orkar inte ta piller just nu, mår illa och kommer bli helt dizzy på dagen då, det vill jag inte. Eller det orkar jag inte. Det tar på energin att vara halvt borta.

Idag åker jag.

Låter helt sjukt att säga det. Och känns inte bra att skriva det. Jag har gråtit mer än jag gjort på länge, försökt fått det att sjunka in, men det går inte. Hur mycket jag än försöker tänka att det blir bra till slutt och att vi ses snart igen, så slutar det bara med insikten om att vi inte kommer ses på 1 månad.

FIna, älskade L. Du är min skatt. Och jag älskar dig, så innerligt mycket. Du ska få kärleksbrev varje dag om jag hinner skriva. med pussmunnar och parfym. Hoppas att jag kan försöka förklara för dig där, hur mycket du betyder för mig och hur underbar du är. Hur sjukt jävla fantastisk du är. För det är du. Och du är värd allt det bästa. Jag önskar jag kunde ge dig det.

Får panik. Det finns inte ord.
Inte tillräckligt.
Vill ge dig allt. Allt.
För det är du värd.

OS-sändningarna väntar mig.

Snart.
Alldeles för snart.
Öland.

Det är alltid lika överraskande hur fort tiden rinner iväg, när sommar blir till höst och en vana att alltid vara nära varandra blir lite mer distanserad. Ett tiotal mil, för att vara exakt.

Har fått praktik på Kollberggården på Öland, där hästen står. Ska vara där i fyra veckor, sista veckan får jag kompensation eftersom jag jobbar helger. Då ska jag hem och packa, pussa på finaste L och sen bär det av till Dille igen. Ska bli skönt, men hemskt. Underbart, men outhärdligt. På samma gång.

Vill inte vara ifrån henne en sekund.
Inte alls.

Idag ska jag dricka oboy för första gången på tio år. Sen kommer L hit. Och jag har bloggtorka.

Nå, hur var gårdagen?
Jo tack, bra. L var världens sötaste, som följde med till min kusin Markus och firade hans 26-årsdag, trots det faktum att hon var väldigt nervös. Duttiga, duttiga älsklings-L. Sen fick jag träffa halva Nacka hos L's vän M. Det var spännande. Vi fick den hittills bästa kommentaren, från en pojk vid namn Einar; "Ni är SÅ sexiga". Ska man ta det som en komplimang? Eller är det bara vidrigt? Jag vet inte. I alla fall så avslutade L och jag natten i mitt kök halv tre, med varsin tallrik makaroner och ketchup. Life's great sometimes.

Har fått sjuklig hemlängtan också. Alltså, hem, Dillehem. Dille = hem. Faktiskt. Anyway, det slog mig idag hur mycket jag saknar alla människor och all Dillepower. Dillespirit. Pyjamas i skolan, pyjamas i stallet, bussen in till stan, handlingsturerna med fritisdledar-Sara, hästvaktande, hästinfluensa, spagettihalsar i ridhuset, rejsing på grisrundan, Toves fjortisdunk, stalljour sju på morgonen, kvällsfodring, Pekkas kanelbullar, stökiga kök, filmkvällar i älgen och alldeles för mycket godis. Det är svårt att inte sakna.

Till hösten kommer i alla fall (snart) MIN Alda med upp. Om allt går som det ska med köpet. Det gör det nog. Undrar dock om någon vet ett bra sadelproffs, som kan hjälpa mig hitta en sadel till henne? Hon har dåligt sadelläge och jag suger på sadlar... Äsch, det löser sig. Barbackagjord, here I come!

Nu ska jag vänta på L och mysa i soffan. Saknar henne och jag gillar inte den delen av "flytta hem till Dille igen" som innebär att flytta ifrån L. Jag hatar det. Och jag hatar att det alltid ska finnas två håll att dras åt.

Har inget mer att säga idag, än att jag har världens finaste. Världens vackraste. Världens underbaraste. Och jag älskar henne. Därför får ni lite bilder från idag när jag fototerroriserade henne.

Kläningsletandet fortsätter idag, även om en stark utmanare hittades igår på Gina Tricot. Svart/vit tubklänning med vitt skärp i midjan. L tyckte att jag skulle köpa den på en gång, men jag vet inte... Mina gigantiska höfter får anledning att ropa hej i den där, de blir enorma! Usch.

Nåväl, ska hoppa in i duschen och sen bege mig till staden. L och E kommer dit och får agera smakråd. Dock vet jag inte hur objektiva deras bedömningar är, i alla fall inte L's. Hmpf, hon säger att jag ser bra ut i allt. Hoppas E kan vara lite ärligare.

Fast vet ni? Jag älskar L. Mer än allt.

Det blev inte cola zero, utan bättre upp - det blev Muminkex! Mums. Hon får mig att smälta, sannerligen.


Sen kan man fundera över varför vi står ut med att vara fångar under vårat eget självförtroende? I slutändan är det just det, som styr oss eller som bestämmer vilka beslut vi tar. Det får oss att avstå från saker viegentligen ville uppleva, eller till och med göra folk runt omrking oss illa. Det kan få oss att blunda, gömma oss eller hitta på fåniga saker att fylla ut tomhet med. Fylla ut, för att sedan få bort det så fort som möjligt igen.

Dessutom är det bara 6 dagar kvar tills jag far till Öland och praktiken (och blivande hesten!). Känns snopet att det redan är slut, somarlovet. Att det inte varade för evigt, som när man var liten. Å andra sidan, vad var inte för evigt när man var liten?

På fredag blir det fest med klänningstvång (ptja, tvång och tvång...), så en del av dagen gick åt till att leta klänning. En annan spenderades på baksidan av S:t Jakobskyrkan. I grund och botten är jag bara en patetisk fläck. Utan vidare vettiga saker att berätta om.

Har börjar sova bättre nu i alla fall, utan piller ibland t.o.m. Heja.

Klockan är tidigt på morgonen och jag väntar för tillfället på L och cola zeron, som hon kanske har med sig. Åh, hon är så bäst. Ingen har tidigare kommit hem till mig med cola zero när jag är sjuk. Det är nästan så jag blir tårögd.

Kanske blir det choklad också. God, I love her.

Där inget ljus fångas upp existerar inget. Om ingen ser, så finns inget att se. Om inga blickar registrerar en yta, ett ting, så finns det inte.

Bakom mörkret är jag vem som helst. Är jag ingen alls. Och ingen ser.

Åh.

För att kompensera diverse mindre roliga händelser igår (och för att smeka mitt egna dåliga samvete) tänkte jag laga middag till L idag. Bara sådär, apropå, för att göra henne lite glad. Och visa hur galet kär jag är i henne. Detta skulle alltså inneburit en sväng till affären och alltså en kraftmätning utan like. Jag avskyr affärer, men gjorde mig i ordning, bytte kläder ett antal gånger och förberedde mig mentalt för detta äventyr. När jag väl var färdig och tillärckligt taggad inför uppdraget, så visade det sig att jag inte hade ett enda öre på kortet. Inte en uns till slammer ens. Misären är total.

Därför återvände jag till soffan och OS-sändningarna.

Inte nog med detta, nu är det krig i Georgien också. Ryssland har bombat och ett stort antal civila har dödats. Och jag har mage att klaga över mina futtiga skavanker? Ibland är jag patetisk (läs: väldigt ofta).
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=813481

Kanske att man skulle börja läsa igen. Det var längesen, förstår inte varför jag slutade med det. Ett evigt gömställe i pappersformat, lagom stort att alltid bära med sig, hur kunde jag lägga ifrån mig det?. Vad är grejen? Vart försvann alla mina principer? Jag är inte som jag varit.

Frapperad osäkerhet.

Badrumsgolv är dryga, likaså envisa blickar på tunnelbanan. Vad är det med folk och att stirra okända människor rätt in i ögonen? Och varför stirra in i mina ögon? Jag kan inte ens stirra tillbaka. När jag väl vågar göra det, så hinner min blick vika långt innan den andres gör det. Ibland förbannar jag min vekhet.

Fast tunnelbanan bjuder på bra människor också, i alla fall uttrycksfulla människor, som det går att bygga en historia kring. Medelålders kvinnor i festblåsor, salongsberusade på bussen in till slussen. Vart är de på väg?
Vart är jag på väg?

Det som saknas är kanske mod. Att helt plötsligt hoppa på tunnelbanan hem igen och lämna människor kvar är inte modigt. Att hela tiden fega ur är inte modigt. Att ligga med svullna ögon på klinkersgolv är inte heller modigt.

Att vara rädd.
Är det modigt?

Skit samma vad jag skriver. De här orden är bara som tunna strimmor, oviktiga och de förklara ingenting. De ger ingenting till någon. Jag vill kunna ge något. Till någon.

Rastlöshet och illamånde, Finding Neverland rullar omärkt förbi och jag vandrar mellan sängen, soffan, köket, sängen soffan, köket, golvet, balkongen, har myror under huden. De vill inte låta mig vila. Funderar över vad som kommer hända om en timme, om några minuter, imorgon, nästa sekund. Vad som inte kommer hända och vad vi skulle kunna göra annorlunda. Vad jag borde och vad jag måste, vad jag vill och vad jag önskar.

Alltid samma slutsats.

Var tyst.

Om.

Om jag inte var allt det där.
Då hade jag följt med igår. Men jag är allt det där.


Vem uppfann alla dessa om? De passar inte in och de är dåliga ursäkter, täckmantlar, för renodlad feghet, svaghet och bristande tillit på mänsklig acceptans. Var fanns din styrka igår? Var fanns dina bästa sidor? Är det inte meningen att du ska visa dem? Inte vara självupptagen. Inte. Vara. Svag.

Det är en dålig vana jag har, att prata med mig själv i blogginlägg. Kanske är det för att förtydliga för mig själv.

Ett till om: Vad skulle ha hänt om du åkte dit igår? Är du bara rädd för att visa dig, eller är du rädd att någon ska se? Att någon ska se igenom?

Göm dig.



Jag har prestationsångest. Det snurrar satsbyggnadsregler i huvudet på mig och varje mening jag skriver är bara grammatiskt fel. Man får inte börja en mening med jag.

Ibland undrar jag. för du är så tyst.

Varför är nätterna så långa när man vistas ensam i dem?


För vem ska trösta knytten, med att säga ungefär:
På natten blir det hemska mycket värre än det är.

BUP är ett hemskt ställe, äckligt, sterilvitt och innehållande hemska människor. Sen händelsen i torsdags morse, så träffar jag en svärande psykiater och en menlös kurator tillsammans med mamma och pappa i ett fult rum på Råsundavägen. Faktiskt ett rum jag inte suttit i tidigare, av alla gånger jag slussats till den där vidirga byggnaden. Förstår inte vad de förväntar sig av mig, när de ställer frågor till mig inför mina föräldrar och tror att jag ska svara på dem, eller när den svärande psykiatern och jag pratar i enrum och han börjar klaga på alla emosar, som skär sig och tydligen tar upp för mycket plats på deras lilla mottagning. Aldrig känner jag mig så värdelös och liten, som när en hjärnskrynklare talar till mig på ett sätt som tydligt signalerar det bristande intresset i hur jag egentligen mår och att han med all säkerhet inte tar mig på allvar. Hur felplacerad, dum och skamsen känner man sig inte, när auktoritära vuxna lägger en under skosulan och trampar på en, bara för att de kan. Slänger in piller i käften på en och säger att "nu blir det bra".

I rummet bredvid satt en familj, som jag mötte i väntrumet innan det var min tur. En trött mamma, en stel pappa och en unge, som inte såg något intresse i att sitta i de soffor som var avsedda för just väntande patienter. En pojke som hade placerat sig i en soffa vid utgången, bland skoskydden. Han såg ledsen ut, vilket han tydligen var, för när jag och den svärande psykiatern försökte föra ett samtal i hans rum hörde vi ungen skrika och gorma något helt otroligt. Och vet ni? Jag är så in i helvete avundsjuk på den där grabben, för jag ville också skrika. Jag ville skrika på den svärande psykiatern, som fick mig att känna mig ännu mer värdelös och dum. På mamma och pappa, som alltid tror att de vet vad det handlar om, att de har rätt bild av min situation. På de smaklösa gardinerna i vartenda jävla BUP-rum, på min kropp för att den inte gör som jag vill, på mammor som slår sina barn, på fläckarna som inte går bort, på mediciner, på ideal, på lärare som inte hör av sig, på ont i käkarna, på feta politiker som är dumma blundar, på naiva medborgare som inte tar ansvar, på miljöförstörare, på glassug, på dammiga golv, på alla våldtäktsmän, på min tå för den gör ont och på mig själv för att jag låter bli.

Nu regnar det.

Det är som seg kola innanför pannbenet, jag har fått minnesluckor. Vet inte var de kommer ifrån, helt plötsligt kan jag inte minnas bara. Det skulle i och för sig kunna vara min brist på uppmärksamhet över vad som händer. Inte helt omöjligt.

Skulle behöva någon, som är bra på att trassla ut svåra knutar.

Allting snurrar bara runt omkring mig nu, ingen tidsuppfattning alls egentligen, ingen ork, ingen lust, ingen aning. Vill gömma mig, so badly, men då kommer jag varken träna eller träffa Linette. Då kommer jag bara svälla, bli orörlig och ångestspöken kommer få ströva fritt omkring mig, litar inte en sekund på mig själv när jag inte ens längre kan hålla det inne inför mina vänner. Vågar inte dricka, inte gå ut, inte vara ensam, inte existera. Kan jag inte gå ut så blir jag ensam, vart ska jag ta vägen?

Hur mycket min kropp (och min hjärna, och mitt hjärta) än vill stänga av och ge upp, så pressar jag desperat alla gränser - får inte lägga mig ner, får inte sluta, får inte vara svag, inte svag, inte svag, var stark. Det går som ett mantra, jag skriker det tyst för mig själv och hoppas att det tränger tillräckligt långt in för att hindra mig från misslyckandet. Hindra mig från att låta bli.

Jag skakar, kapselsömnen gör mig till en avtrubbad zombie och jag bävar inför zoloft. Jag är rädd.

Tusen frågor. Inga svar. En dag ska jag lösa allas världsproblem, men jag vet inte om det är idag, jag vet inte när eller hur, jag vet att jag måste för hur skulle ni annars se på mig? Jag vet att jag kan. Kan och vill. Just nu gårjag på tunna glasskivor och försöker förgäves att inte ramla, försöker att inte ta sönder allt. Jag försöker verkligen.

Folk som inte borde behövt se har sett och folk som inte borde behövt höra har hört. Jag har krampaktigt hållit mig fast i en bästa väns hand, hört henne gråta. Jag har dragit in någon jag inte känner i mitt kaos. Jag har låtit den jag älskar mest se mig när jag är som svagast. Om jag kunde skulle jag ta bort allt. Om jag kunde, så skulle jag ta bort mig själv.

Det är som att måttet är rågat för tusende gången, och rummet den står i nu också är överfullt. Jag vill göra allting så bra, rädda alla.

Det går inte.