rusning

Det är så svårt att skriva. Så svårt att välja vilka tankar och formuleringar, som ska få ta plats här. Vilka som ska få synas. Jag måste hela tiden rannsaka mig själv och tänka igenom vad det här innebär, vad det fyller för funktion och varför jag gör det.

(Wolves)

En bit av mitt huvud säger åt mig att skriva om allt det som gör mig så arg. Det politiska, det allvarliga, verkliga, riktiga. Det som berör alla och det som jag önskar att alla förstod.

En annan bit berättar att om jag öppnar upp mig själv och ger er en bit av mitt inre, då har det här en mening. Det privata, förbjudna, onda, hemliga. Det är sådant som gör allt levande och ger känslomässiga djup. Det är sådant som skapar igenkännande.

Ytterligare en förklarar att vardagen skapar fina mönster och exeptionellt många skrivtillfällen. Att brodera ut testunder och toalettbesök till något intressant och roligt, formar betydelse och mening. Sådant som alla gör, är sådant som alla kan skriva om.

Men jag är rädd för att markera min ståndpunkt, för där är jag i skottlinjen för era mothugg. Och jag är rädd för att säga er hur verkligheten egentligen ter sig, för det är en verklighet som kan skrämma er. Och jag ingår inte i någon vardag numera. Det finns inget som syftar till rutin i där jag är nu. Så varför skulle jag ljuga ihop det för er?

Sjuk fredag. Inte för att fredagar någonsin har varit särskilt mycket att hänga julgranen, men idag var det konstigare än vanligt. Har farit in och ut ur stan hela dagen och dessutom gick jag upp halv tio. Halv tio. Jag fick alltså sova.. fyra timmar? Nu går ögonen i kors. Har massor av saker jag borde göra. Borde. Massor av saker. Men det här med telefonsamtal och sånt... Det är inte min likör. Helt ärligt. Så jag kollar in tv-tablån för kvällen, som för att slippa ta tag i allt som borde tas tag i, och inser att det som bjuds är Trädgårdsfredag eller Stargate. Ingetdera är något jag direkt drömmer våta drömmar om. Nu står jag därför inför tusentals jobbiga måsten. Sådant jag lärt mig att skyffla framför mig medan jag går. Fast nu måste jag nog pilla mig i naveln i någon timme och efter det är ju de flesta telefontider slut. Attans, vad synd.

Nyss hemkommen från en manifestation för jämlikheten, som senare övergick i ett demonstrationståg från Sergels torg till Mynttorget (utanför riksdagen). Vi har ropat, skrikit, sjungt och klappat. Uppskattningsvis 20 000 människor stod på Sergels torg, men polisen tror att det kan ha varit fler. Vi är många. Och när jag stod där och skrek, så blev jag varm och lycklig. Trots att vi idag har fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen, så finns det ändå kärlek kvar. Det finns ändå människor, som inte vill ha det så. Och det är alla typer av människor. Det var gamla, gråhåriga par. Det var barnfamiljer. Backslickbrats. Dreads. Kurder. Britter. Ryssar. Flator. Heteros. Transor. 43-åriga Karin från Gävle. Alla var där.

Här är en artikel om manifestationen.

Vad som är intressant att reflektera över såhär i efterdyningarna, är att de jag har hört säga saker som "men sluta klaga på SD" eller "de har faktiskt rätt att väljas in i riksdagen" enbart är vita, heterosexuella människor. Människor som gynnas av SD:s politik (om man nu kan säga att någon gynnas av den). Till er säger jag: Våga vägra egoism. Du är inte viktigast i världen. Våga stå upp för andra än dig själv.

Himmel och pannkaka. Jag känner mig bakis. Allt adrenalin, som pumpade runt igår och gjorde det omöjligt att sova (och vara tyst) fick mig att idag sova till ett. Vaknade och hoppades att allt bara var en obehaglig mardröm, men sådant äro icke fallet. Det är fullkomlig sanning och det händer verkligen. 

Just i detta nu har Sverigedemokraterna 5,7 procentenheter och kommer därmed, med största sannolikhet, att bli en del av Sveriges riksdag. Det betyder att ett tydligt främlingsfientligt parti för första gången kommer ha inflytande i svensk politik. Ett parti, i vilket en del partipolitiker har starka eller direkta kopplingar till nationalsocialistiska förenigar och nazistiska partier (bl.a. Nordiska rikspartiet). Ett parti som vill minska invandringen med drygt 90 %.

Drygt 400 000 svenskar har röstat på ovanstående parti. Det har framkommit att människor i min närhet sympatiserar med dem och rent av försvarar dem. Och jag kan inte göra annat än gapa, just nu. Hur tänkte ni nu? Jag är FÖR en DEMOKRATI. Jag är FÖR att människor ska få uttrycka sina åsikter och starta partier. Jag är FÖR att svenska folket ska få rösta in de partier de vill i sin riksdag. MEN! Jag är också FÖR ett mångkulturellt Sverige, ett öppet och solidariskt Sverige där människor hjälper varandra - alla efter sin förmåga. Jag är FÖR en human invandringspolitik och jag är FÖR mänskliga rättigheter. Dessutom är jag FÖR att vi svenskar ska göra allt för att undvika att ett parti som Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Det Lars Ohly gjorde var ett mycket bra exempel på vad som går att göra: Ta avstånd! Är man partiledare för ett parti som starkt tar avstånd från den typen av politik som SD för, då måste vara man tydlig. Och det var han.

Jimmie Åkesson beklagade sig under valvakan över att hans parti, enligt honom, inte fått medverka i debatter och dylikt under valspurten. Vad han inte har tyckts räkna ut själv, är att inget av de partierna, som stod utanför riksdagen innan dagens val fick medverka i debatterna. Media har, som under alla tidigare år, valt att enbart fokusera på de sju största partierna - antagligen av smidighetskäl och inte för att på något sätt utesluta de andra ur valet. Detta är också ett stort argument från dem som stödjer Sverigedemokraterna: Att de inte fått tillräckligt med uppmärksamhet i media (vilket då ska vara "odemokratiskt" etc.). Det är varken logiskt eller faktabaserat - bara desperat.

Imorgon står vi inför ett nytt Sverige. Vi tvingas konfronteras med ett nytt parti, en ny typ av politik och framför allt med effekten av blockpolitik, för lite antirasistisk upplysning bland ungdomar och för fega politiker i de ledande partierna. Imorgon börjar kampen mot en demokratisk lösning och jag kan inte undgå att undra: Hur tänker Alliansen lösa det här?

Fallet "tandborste" förklaras härmed avklarat. Tandborsten återfunnen under ägarens resväska. Go team!

Det är sorgligt med böcker. De tar alltid slut. Alltid. Att läsa böcker är att regelbundet gå igenom jobbiga avslut, för när man har fastnat i en bok så är det inte bara att lägga den ifrån sig. Speciellt inte när personerna i boken rör vid ens murar och ens minnen. Man vill som hålla kvar vid dem, men när sista ordet är läst så är de borta. Då finns de bara innanför pappomslaget, tryggt förvarade, men inte levande. Som vänner man inte alltid får ha med sig. Fiktiva medmänniskor. Såna man måste läsa om för att förstå. Som bara finns när jag öppnar böckerna igen.

Men de kan få en att glömma. Bitvis kan de få en att fokusera på annat än dem som gör en illa.

Okej. Jag tyckte att Birgitta Ohlsson verkade som en vettig människa förut, med tanke på hennes engagemang för hbtq-personer i Sverige och världen. Men hör jag hennes jävla röst på Spotify en enda jävla gång till, så blir jag galen. Till och med moderaternas bajsreklam är lättare att uthärda. Har människan svalt en kazoo eller något? Satt en kokosnöt i halsen? Det låter så förbannat illa. Stackars kvinna.

Först: Nisse och Ninja hos Nisse. Sen: Wayne the man. Sist: Nisse och Niklasson, som blev frivilligt blurrad. Great success! Nu borde jag kanske sova. Kanske, lite.

Min tandborste är fortfarande borta och programvaran för mobilen är ännu inte funnen. Mysterierna fortsätter och jag har ätit choklad och druckit slånbärssaft. Det får mig att tänka snabbare, som en detektiv. Fast just nu går det väldigt långsamt och då är det tur att jag har en snäll storebror, som kan hjälpa mig med åtminstone det sistnämnda problemet.

Idag köpte jag ytterligare en anteckningsbok. Nu har jag alltså tre stycken. Dessutom köpte jag såna där bra pennor, de gula kantiga med färgad kork. Och om jag kunde fixa den där sabla programvaran så skulle ni få se bilder, för jag tog väldigt fina mobilbilder när jag fikade med Nisse, Ninja och Niklasson. Och Waynes, såklart. Vi får inte glömma Waynes. Han satt ihopkurad vid mina fötter, när han inte satt bredvid mjölkkannan vid disken och tvättade vingarna. Charmig man, det där.

JAG HITTADE PROGRAMVARAN! Shit vilket snille jag är, den fanns ju på LG:s hemsida. Som sagt, choklad och slånbärssaft är min hemlighet. Om ni undrade. Återkommer alltså snarast med bilder och uppdatering i tandborstfallet.

P.s. För er som undrar, så har jag en reservtandborste. Jag har alltså inte haft oborstade tänder sen igår. D.s.

Min jävla mobil är dum. Det är förvisso inte min, det är min brors, som jag har fått låna eftersom min gamla fuckade ur, men den är ändå dum. För det första är det touchskärm (eller taffsskärm, som Nisse säger), vilket är människans absolut mest puckade uppfinning någonsin, för det gör bara att allting går mycket långsammare. För det andra, så finns inte programmet för att föra över bilder m.m. från mobilen till datorn tillgängligt någonstans. Så jävla ovärt. Dessutom är min tandborste borta, vad är grejen? Vem kommer in i mitt rum och snor min tandborste? Min fina, dessutom (den röda med regnbågar på i mitten). Helt jävla onödigt. För det är självklart inte så att den ligger bland alla saker i min ouppackade packning, som är utspridd över hela golvet. Nej.

Nu tog musiken slut. Jag förundras alltid över att jag lyckas välja de trasiga sätena på bussen, varenda gång. Eller i alla fall nästan varenda gång. I synnerhet när jag åker buss 70, vilket i och för sig är nästan den enda bussen jag åker numera. Men liksom, jag är ganska petig med mitt val av säte i bussen. Det måste kännas rätt, jag avskyr när det är stressigt och jag måste välja ett säte snabbt för att de bakom vill komma på och det är mycket folk. Nej, helst ska jag vara helt ensam och alla sätena ska vara lediga. Då kan man bara lyssna på sin magkänsla och så väljer magen rätt plats. Det blir så jobbigt när magen väljer en plats med trasigt säte, oftast är det ett sånt som inte sitter fast så man glider fram och tillbaka. Världens antiklimax. Och då vill jag inte flytta på mig, för då stirrar folk alltid.

Idag låg det en läkerol på sätet på andra sidan gången. Jag undrar när jag åt läkerol sist, det måste vara länge sen. När jag var liten åt jag alltid läkerol, för mamma köpte det alltid när vi handlade. Fast hon köpte oftast de med salmiaksmak och de var inte så jättegoda. Men ibland hade man tur och då köpte hon de med cassissmak. Det var så skojigt, för de förpackningarna hade nästan samma färg, de var båda lila, och när man är fem-sex år så ser man inte skillnaden så bra och därför blev jag alltid lika överraskad när pastillen smakade svartvinbär istället för lakrits. Det var lycka, det.

Vilken morgon. Eller, morgon och morgon, förmiddag heter det visst. I alla fall, den började så bra för jag hittade min fina mössa och mitt fina linne och var så nöjd, så nöjd med situationen. Sen, när jag hade kokat mitt favoritte, eftersom jag kände att en sådan här superförmiddag måste man ändå få dicka sitt favoritte, så fanns det ingen vanlig komjölk hemma. Alltså, för en vanlig människa är det här kanske inte en så stor grej, men för mig... Hur gör man när man inte har komjölk hemma? Hur överlever ni människor som inte ens tycker om det? Det är för mig ett mysterium och ett stort sådant. En annan behöver minst ett par glas komjölk om dagen, minst. Plus de oräkneliga deciliterna som hamnar i min temugg. Och där stod jag, med hakan i golvet och kylskåpsdörren på glänt - utan komjölk. Efter en stunds intelligensförlamning kunde jag ändå förmå mig att leta efter vettigt substitut - och hurra! Där stod ett finfint paket med havremjölk. Jag har umgåtts en hel del med veganer och icke-mjölkdrickare i mina dagar, så havremjölk har jag alltid hemma (och använder alltid när jag bakar, eh...). Lyckan var gjord tänkte jag och öste på med havremjölk i min temugg. Det kunde bara inte bli dåligt, där jag gick med min galet snygga temugg i min galet snygga mössa och mitt galet snygga linne och allting liksom sken lite extra omkring mig. Allt var helt i sin ordning och därför tog jag den första klunken*. Och där, där någonstans rasade ALLT. För i den första klunken kände jag inte den utomordentligt goda tesmaken tillsammans med honung och mjölk, som liksom skulle få mig att vakna och känna att allting ordnar sig nog. Nej, tehelvetet smakade havre. HAVRE. Mitt favoritte, det bästa som finns och som dessutom får mig att minnas en svunnen tid och bli nostalgisk, smakade HAVRE. Hur skulle jag kunna dricka det? Nej, det är fel. Så nu är klockan snart tolv och jag har fortfarande inte fått mitt morgonte. Och jag tänker inte vara vuxen och rationell och gå ner till affären, köpa komjölk, gå hem och koka nytt te. Inte alls. Jag ska sitta här, sura och undra vad resten av den här dagen ska föra med sig. Nu är jag beredd på allt.

*Den första klunken är liksom helig. Det är den som, eh, omfamnar alla dina sinnen? Ja, ni fattar.

Hon sa: Varning, bred last.

Vissa saker är inte mänskligt att behöva uthärda. Ändå kan de vara så små, så obetydligt fjuttiga och i andras ögon rentav obefintliga. Jag härdar. Härdar ut och härdar på, in, över och under. Jag är härdad. Någon frågade mig igår om hur långt jag skulle låta det gå innan jag gjorde något och jag blev arg. Vadå låta det gå? Det går väl av sig själv? Plöjer fram och rycker mig med sig. Det är väl inte mitt fel. Det är det väl inte?

Tittar på Invictus. Millan har knölat ihop sig i ena hörnet av soffan och jag tar upp nästan hela. Vi har en segdag. Vilodag kanske det heter. Igår var allt konstigt och märkligt. Fast det var bra också. Men det mesta vände upp och ner på saker och ting. Rubbade mina cirklar. Det tycker jag inte om. Försöker få ordning och så blir det sådär. Det vill jag inte. Men då är det bra att jag är här. Annars vet jag inte vad jag hade gjort.

I natt drömde jag konstigt igen. Huset på landet hade blivit ett Dille (med tillhörande dagis, på riktigt) och där någonstans fanns en människa jag inte alls har lust att drömma om, fast hon låg på sjukhus också. Sen var hon i huset och sen på sjukhuset igen. Och alla lärarna rökte. Både pipa och cigaretter. Och Alda var instängd i stallet och fick aldrig gå ut. Sen hookade jag med bruden på sjukhuset och allt var väldigt märkligt.

Jag har sex stycken halvlästa böcker i mina små bokhyllor. I den stora orkar jag inte ens räkna dem. Det gör mig arg att jag inte kan läsa klart. Alltid ska jag påbörja saker, men sällan kan jag avsluta dem. Vad är grejen? Allt jag tar mig för blir halvdant. Halvgjort. Halvfärdigt. Jag vill inte vara halv.

Min fantomenfåtölj kan man gunga i. Det är bra, jag tycker om att gunga. Det är som när Millan vaggade innan vi skulle sova när vi bodde på Dille. Har nog blivit miljöskadad sen dess. Jag saknar Millan. På torsdag åker jag dit.

Vad jag inte gillar är att allting är flytande och osammanhängande nu. Försöker rama in, men det hittar liksom små sprickor och glapp där det kan smita ut. Som en flubber eller något. Otyglat och envist. Små sår blir tillsammans med väldigt många andra små sår ett väldigt stort sår och det är så mycket svårare att tejpa ihop ett sånt stort sår och då slutar man försöka till slut. Och då gör det ont. Och så drömmer man om människor man trodde att man lagt bakom sig och så blir såret infekterat.

För att motverka sängliggande och självömkan gjorde jag en filmjölkslimpa och en müsli. Äntligen. Fan, jag har väntat på den där müslin länge nog nu. Men nu ligger den på plåten och svalnar så fint. Och bredvid står en varm limpa. Kalas.

Hade velat köpa det där fotoalbumet nu. Då hade jag kunnat pyssla hela natten. Nu kan jag inte det, för fotoalbumet ligger fortfarande i sin hylla på Åhléns. Har slut på idéer för nattliga aktiviteter och helt ärligt så kan böcker bli jävligt uttjatat. Läsa ska man göra för att man har lust, inte för att det inte finns något annat att göra. Funderade på att baka bröd, men insåg att de andra två varelserna i den här lägenheten nog inte hade uppskattat om jag bökade runt i köket mitt i natten. Såatteh. Och som om det inte vore nog med det, så mår jag illa och har huvudvärk igen. Inte okej. Och det är inte okej att jag beklagar mig såhär heller. Konstruktiv skulle man tydligen vara. Sa jag att jag hittade mina mjukisbyxor? Inte? Då vet ni det nu. Alltså sitter jag i min fantomenfotölj i mina mjukisbyxor och det är ju faktiskt bra. Synd bara att allting ska klia och skava och vara obekvämt. Och att jag ska grina över småsaker och vilja bli fårskötare sådär nu på momangen och flytta ut i skogen. Och varför jobbar alla människor medan jag är arbetslös? Det är inte rättvist. Jag vill också vara upptagen och kunna säga att "nej, då kan jag inte ses för då är jag SÅ JÄVLA UPPTAGEN". Fan vad ni är upptagna hela tiden. Jag vill ju bara ses och dricka en kopp te. Vi behöver inte ens prata, för det orkar jag ändå inte när jag inte sover något och speciellt inte just nu för nu blir jag bara irriterad på allt som folk säger. Och sluta bo så in i helvete långt bort. Jag vill väl för bövelen inte åka tåg hela jävla veckan bara för att få träffa er. Nä. För jag åker ändå så jävla mycket tåg. Jag är trött på det. Jag ska sitta här i min fantomenfåtölj och vänta på att någon av er ska idas (läs: det betyder ORKA, era obildade små fjun) komma hit och ge mig en kram och bara finnas till lite.

Notis: Undertecknad ber vördnadsfullt om ursäkt för ovanstående pms-eruption och har full förståelse för eventuella uppsägningar av vänskapsband i och med diverse otrevliga toner i diverse meningar. Amen.

Varför får jag alltid kaffet i näsan när jag dricker? Där ska det inte vara. Ändå lyckas det alltid skvätta ända upp på näsvingen. Kanske ska dricka kaffet lite försiktigare i fortsättningen. Nu är E här och jag har bakat hela morgonen. Kakor, muffins och vaniljpannacotta. Fast den sistnämnda har jag gjort, inte bakat. Man bakar inte pannacotta. Ikväll blir det kräftkalas med kusiner, nästankusiner och vänner. Det blir fint. Sen är det helg och då åker vi till Blidö.

Såg bilder på min lilla häst. Hon såg omåttligt lycklig ut och jag fick nästan tårar i ögonen. Nästa helg åker jag dit upp för att hälsa på och förhoppningsvis kommer vi fram till en bra lösning. Helst vill jag att hon ska få vara där hon är nu och få vara där resten av sitt liv. Men någonstans så finns det pengar med i bilden och de förstör. Usch vad de förstör. Men jag har planer och förhoppningsvis löser det sig. Mitt lilla gull.