a thousand miles seems pretty far but they've got trains and planes and cars

Nu klumpar det sig i magen igen. Orkar inte med mig själv och min labila läggning till saker och ting. Som att, exempelvis, ena stunden bestämma mig för att flytta till punkt A, men sedan bli osäker när det dimper ner ett lägenhetserbjudande till punkt B och alla cirklar rubbas lite. All övertygelse om att alternativ ett är bäst går sönder och jag måste försöka strukturera upp vad jag själv känner och tycker och det är så svårt när jag inte vet. När jag inte har en aning själv. När jag vill vara på flera ställen samtidigt, rädd för att missa något. Rädd för att hamna fel. För att välja fel och för att det inte ska bli bra. Rädd för att jag vet att jag fungerar så, att ena stunden känns det så rätt och perfekt och nästa vill jag bara därifrån. Något annat drar istället. Att aldrig kunna vila i beslut, att alltid undra vad som finns på andra sidan och vara så äckigt impulsiv att jag faller för den nyfikenheten och byter väg mitt i en pågående resa. Som gymnasiet. Börja på ett ställe, i en stad, för att sedan flytta 57 mil åt ett annat håll och sedan planera att flytta tillbaka igen mitt i alltihop. BRA. Smart. Inte avsluta något riktigt, utan hela tiden bli halvklar. Om jag kommer in i Göteborg, så vet jag att jag kommer flytta dit. För här finns ingenting kvar för mig, det är slut och tomt och ensamt. Ändå kan jag inte bestämma mig; ändå måste jag alltid smaka och känna på alla andra alternativ. Ha kakan och äta den, som det så fint heter.

Varför kunde det inte kommit ett fint litet lägenhetserbjudande i Göteborg istället? Va? Varför kunde det inte komma ett tecken? Så jag vet att jag gör helt rätt. Så jag vet att det är precis den här vägen jag ska gå. Det är här jag ska vara. Det är här jag hör hemma.

här kommer jag med hjärtat i handen


king of the hopeless will fall, we're gonna knock down the walls

Men hej! Vad kul att se er igen. Eller höra... Läsa? Jag vet inte? I alla fall, så sitter jag i min fåtölj igen. Och bloggar, igen. Allt återgår till det vanliga i ett par dagar. Efter att ha varit på Öland hos Carro och gått kvällspormenader i skymningen, krattat halm, funderat på livets mening, rejsat järnet på grusvägar från havet och träffat en och annan tant, så blev jag stationerad ute på landet som eldvakt. Det skulle tydligen röjas och härjas, så där fick jag stå med en lång jävla räffsa i asplövsröken och nysa. Mysigt. Fast ett dygn fick räcka, för sen fick jag nog och åkte hem till en tom lägenhet. Har hört att det är nyttigt för en ostabil människa att vara ensam.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag har åkt sjukt mycket buss. Det är bra, jag gillar att åka buss. Faktiskt så börjar jag tycka bättre om bussåkandet än tågåkandet, men det betyder nog bara att jag inte har åkt tillräckligt mycket tåg den senaste tiden. Tur då att det ä precis vad jag ska göra, på tisdag. Då far jag igen. Mot nordligare breddgrader, så att säga.

För övrigt är det som det brukar: Jag är en aning bipolär, min fåtölj är fetnice, relationer är överskattat (eftersom jag är en smula instabil och ena stunden avgudar, andra studen avfärdar mina medmänniskor) och där någonstans insåg jag hur fördärvad jag låter. Men jag menar, här sitter jag alldeles ensam en lördagkväll och försöker intala mig själv att det är precis såhär livet ska vara. Min plan att sluta höra av mig till folk för att se om det skulle få dem att höra av sig till mig istället fungerade inte. Testa inte det hemma. Då kommer du också sitta ensam på lördagskvällarna. Nu ska jag och min temugg titta på streamad film och vältra oss i lördagsmisären. God natt. (Ja, ni är de finaste läsarna på jorden!)

varenda dag är alltid första dagen och den sista


if tomorrow were not such a long time

Det är så svårt att skriva. Så svårt att välja vilka tankar och formuleringar, som ska få ta plats här. Vilka som ska få synas. Jag måste hela tiden rannsaka mig själv och tänka igenom vad det här innebär, vad det fyller för funktion och varför jag gör det.

(Wolves)

En bit av mitt huvud säger åt mig att skriva om allt det som gör mig så arg. Det politiska, det allvarliga, verkliga, riktiga. Det som berör alla och det som jag önskar att alla förstod.

En annan bit berättar att om jag öppnar upp mig själv och ger er en bit av mitt inre, då har det här en mening. Det privata, förbjudna, onda, hemliga. Det är sådant som gör allt levande och ger känslomässiga djup. Det är sådant som skapar igenkännande.

Ytterligare en förklarar att vardagen skapar fina mönster och exeptionellt många skrivtillfällen. Att brodera ut testunder och toalettbesök till något intressant och roligt, formar betydelse och mening. Sådant som alla gör, är sådant som alla kan skriva om.

Men jag är rädd för att markera min ståndpunkt, för där är jag i skottlinjen för era mothugg. Och jag är rädd för att säga er hur verkligheten egentligen ter sig, för det är en verklighet som kan skrämma er. Och jag ingår inte i någon vardag numera. Det finns inget som syftar till rutin i där jag är nu. Så varför skulle jag ljuga ihop det för er?


took your soul out into the night


Det är sorgligt med böcker. De tar alltid slut. Alltid. Att läsa böcker är att regelbundet gå igenom jobbiga avslut, för när man har fastnat i en bok så är det inte bara att lägga den ifrån sig. Speciellt inte när personerna i boken rör vid ens murar och ens minnen. Man vill som hålla kvar vid dem, men när sista ordet är läst så är de borta. Då finns de bara innanför pappomslaget, tryggt förvarade, men inte levande. Som vänner man inte alltid får ha med sig. Fiktiva medmänniskor. Såna man måste läsa om för att förstå. Som bara finns när jag öppnar böckerna igen.

Men de kan få en att glömma. Bitvis kan de få en att fokusera på annat än dem som gör en illa.

om att sanningen finns i betraktarens ögon

Vissa saker är inte mänskligt att behöva uthärda. Ändå kan de vara så små, så obetydligt fjuttiga och i andras ögon rentav obefintliga. Jag härdar. Härdar ut och härdar på, in, över och under. Jag är härdad. Någon frågade mig igår om hur långt jag skulle låta det gå innan jag gjorde något och jag blev arg. Vadå låta det gå? Det går väl av sig själv? Plöjer fram och rycker mig med sig. Det är väl inte mitt fel. Det är det väl inte?

none of them get my sex, none of them move my intellect, none of them work for me, none of them make me feel anything


I natt drömde jag konstigt igen. Huset på landet hade blivit ett Dille (med tillhörande dagis, på riktigt) och där någonstans fanns en människa jag inte alls har lust att drömma om, fast hon låg på sjukhus också. Sen var hon i huset och sen på sjukhuset igen. Och alla lärarna rökte. Både pipa och cigaretter. Och Alda var instängd i stallet och fick aldrig gå ut. Sen hookade jag med bruden på sjukhuset och allt var väldigt märkligt.

Jag har sex stycken halvlästa böcker i mina små bokhyllor. I den stora orkar jag inte ens räkna dem. Det gör mig arg att jag inte kan läsa klart. Alltid ska jag påbörja saker, men sällan kan jag avsluta dem. Vad är grejen? Allt jag tar mig för blir halvdant. Halvgjort. Halvfärdigt. Jag vill inte vara halv.

Min fantomenfåtölj kan man gunga i. Det är bra, jag tycker om att gunga. Det är som när Millan vaggade innan vi skulle sova när vi bodde på Dille. Har nog blivit miljöskadad sen dess. Jag saknar Millan. På torsdag åker jag dit.

Vad jag inte gillar är att allting är flytande och osammanhängande nu. Försöker rama in, men det hittar liksom små sprickor och glapp där det kan smita ut. Som en flubber eller något. Otyglat och envist. Små sår blir tillsammans med väldigt många andra små sår ett väldigt stort sår och det är så mycket svårare att tejpa ihop ett sånt stort sår och då slutar man försöka till slut. Och då gör det ont. Och så drömmer man om människor man trodde att man lagt bakom sig och så blir såret infekterat.

but wai?

Hade velat köpa det där fotoalbumet nu. Då hade jag kunnat pyssla hela natten. Nu kan jag inte det, för fotoalbumet ligger fortfarande i sin hylla på Åhléns. Har slut på idéer för nattliga aktiviteter och helt ärligt så kan böcker bli jävligt uttjatat. Läsa ska man göra för att man har lust, inte för att det inte finns något annat att göra. Funderade på att baka bröd, men insåg att de andra två varelserna i den här lägenheten nog inte hade uppskattat om jag bökade runt i köket mitt i natten. Såatteh. Och som om det inte vore nog med det, så mår jag illa och har huvudvärk igen. Inte okej. Och det är inte okej att jag beklagar mig såhär heller. Konstruktiv skulle man tydligen vara. Sa jag att jag hittade mina mjukisbyxor? Inte? Då vet ni det nu. Alltså sitter jag i min fantomenfotölj i mina mjukisbyxor och det är ju faktiskt bra. Synd bara att allting ska klia och skava och vara obekvämt. Och att jag ska grina över småsaker och vilja bli fårskötare sådär nu på momangen och flytta ut i skogen. Och varför jobbar alla människor medan jag är arbetslös? Det är inte rättvist. Jag vill också vara upptagen och kunna säga att "nej, då kan jag inte ses för då är jag SÅ JÄVLA UPPTAGEN". Fan vad ni är upptagna hela tiden. Jag vill ju bara ses och dricka en kopp te. Vi behöver inte ens prata, för det orkar jag ändå inte när jag inte sover något och speciellt inte just nu för nu blir jag bara irriterad på allt som folk säger. Och sluta bo så in i helvete långt bort. Jag vill väl för bövelen inte åka tåg hela jävla veckan bara för att få träffa er. Nä. För jag åker ändå så jävla mycket tåg. Jag är trött på det. Jag ska sitta här i min fantomenfåtölj och vänta på att någon av er ska idas (läs: det betyder ORKA, era obildade små fjun) komma hit och ge mig en kram och bara finnas till lite.

Notis: Undertecknad ber vördnadsfullt om ursäkt för ovanstående pms-eruption och har full förståelse för eventuella uppsägningar av vänskapsband i och med diverse otrevliga toner i diverse meningar. Amen.

och hundratusen ögon stirrar på oss, ingen ser

Är hemma. I den staden som känns mest hemma. Där jag sitter om kvällarna hos mina fina hjärtan och dricker te. Där jag inte känner mig utstirrad. Där jag andas lugnt och där blåvita spårvagnar plingar ända in i hjärtat på mig.

Min mormor gick bort igår. Jag hade ingen nära relation till henne och jag minns henne inte som min mormor, men hon är ändå min mammas mor och därför följde jag med ner hit. Kanske mest för att ta hand om just mamma. Och för att få vara hemma.

Lyssnar på barn som säger kloka saker och promenerar hem i höstkyla. Har ingen jacka. Kramar mamma, städar i köket och skriver listor. Håller ordning. Leker. Funderar och leker. Vill aldrig åka härifrån.

så ska jag alltid vänta på vår tur

Det är så märkligt hur världsligt det mesta ter sig, när någon runt omkring en blir sjuk eller rent av håller på att försvinna. Allt blir så... litet. Man stannar upp och märker att allt det där andra inte var så viktigt.

you took so many of my people, I'm just wondering why you haven't taken my life

JJ.

göteborg: dit och tillbaka igen

Alldeles för liten bil, matångest och stress. Fina människor, saknade människor. Att gå planlöst genom en överfull stad, röka, prata, nicka instämmande och le. Någon gömmer sig bakom glasögonen, men jag följer efter. Pratar, röker, nickar instämmande och ler. Blir varm och lycklig. Får se flatgeggan, ett kastmärke och en halv flaska rosé. Är mest tyst men ändå så nära allt. Tar in, funderar. Analyserar. Ler. Är lycklig. Somnar bredvid och hör djupa andetag. Tryggare kan ingen vara.

Familj och nästanfamilj. Människor som alltid funnits där, som alltid kommer finnas. Minnen och resor, bilder och kortspel. Hamnar på middag och känner mig hel. Hel för att jag är hemma. Hel för att här får jag vara som jag är. Tittar. Lyssnar. Skrattar och får kramp i kinderna. Chaite och ljus. Rött, överallt är det rött. Vilar huvudet på en axel och hoppas att jag aldrig behöver åka härifrån.

Sjukhuslukt, rynkor och visdom. Gråter i en korridor och pillar på en spetsduk. "Tänk så fint de har det på den här avdelningen". Glömska. Minnen som inte är minnen längre, för de är bortglömda. Är så rädd för att någon annan ska hamna där, någon jag inte klarar mig utan. Någon har satt upp en dikt på anslagstavlan. Läser bara demens. Undrar hur allt ser ut om ett tag. Om tio år. Blundar och säger hejdå. Kommer inte tillbaka.

Bygger min lyckokänsla på besvikelser. Är så rädd för allt. Vill ha mer tid, men avskyr att vänta. Mår illa och kan inte röra mig när jag vaknar. Smyger iväg. Säger ingenting. Pussar på pannan, vinkar eller kramar, men ser inte i ögonen. Är så rädd.

RSS 2.0