rusning

Nu säger vi hejdå. Det har gått två och ett halvt år och jag, mitt ordbajsande och mina skevheter känner nog att skriva, det ska man göra om man har något att säga. Annars gör man det halvdant och vi vill inte vara halvdana. Så, här tar det slut. Bloggen kommer finnas kvar och vara öppen ett tag, sedan försvinner den nog. Pusshej och tack.

Ord är överflödiga. Fan, ta hand om varandra istället. Sprid lite kärlek.

Nu klumpar det sig i magen igen. Orkar inte med mig själv och min labila läggning till saker och ting. Som att, exempelvis, ena stunden bestämma mig för att flytta till punkt A, men sedan bli osäker när det dimper ner ett lägenhetserbjudande till punkt B och alla cirklar rubbas lite. All övertygelse om att alternativ ett är bäst går sönder och jag måste försöka strukturera upp vad jag själv känner och tycker och det är så svårt när jag inte vet. När jag inte har en aning själv. När jag vill vara på flera ställen samtidigt, rädd för att missa något. Rädd för att hamna fel. För att välja fel och för att det inte ska bli bra. Rädd för att jag vet att jag fungerar så, att ena stunden känns det så rätt och perfekt och nästa vill jag bara därifrån. Något annat drar istället. Att aldrig kunna vila i beslut, att alltid undra vad som finns på andra sidan och vara så äckigt impulsiv att jag faller för den nyfikenheten och byter väg mitt i en pågående resa. Som gymnasiet. Börja på ett ställe, i en stad, för att sedan flytta 57 mil åt ett annat håll och sedan planera att flytta tillbaka igen mitt i alltihop. BRA. Smart. Inte avsluta något riktigt, utan hela tiden bli halvklar. Om jag kommer in i Göteborg, så vet jag att jag kommer flytta dit. För här finns ingenting kvar för mig, det är slut och tomt och ensamt. Ändå kan jag inte bestämma mig; ändå måste jag alltid smaka och känna på alla andra alternativ. Ha kakan och äta den, som det så fint heter.

Varför kunde det inte kommit ett fint litet lägenhetserbjudande i Göteborg istället? Va? Varför kunde det inte komma ett tecken? Så jag vet att jag gör helt rätt. Så jag vet att det är precis den här vägen jag ska gå. Det är här jag ska vara. Det är här jag hör hemma.

Småsaker gör en så glad. Jag ska ägna mig mer åt småsaker tror jag. Underskattade är vad de där, småsakerna. Småpotatisen. Dessutom har jag snart fotat upp hela filmen i den gamla analoga, så då kommer det äntligen bilder. Med den digitala fotar jag hela tiden känns det som, ändå blir det aldrig något bra. Ingenting blir i slutändan så som jag vill. Det är så tråkigt. Bättre med småpotatis.

Blev nyss akut illamående av mitt te. Undrar om min kropp försöker säga mig något? Typ: "Dude, let's cut down on the tea". Eller så vill den kanske ha mer. Högst troligt, ja.

Nu hade jag inte bangat på en promenad, när det är sol och kallt och höst och alla träden är gulrödorange alt. nakna. Mamabear är nog hemma snart, så hon får följa med. Svårt att ta med sig fåtöljen ut, menar jag. Tungt att bära. Pusshej.

Ibland hatar jag internet. Igår halkade jag in på ett gammalt ex:s bilddagbok (oh, du ljuva nostalgi) och fann alldeles för många bilder på mig, som helt enkelt inte borde vara där. Och vilken ångest! Ni förstår inte, jag kände mig så jävla maktlös. Där sitter jag och ser bilder på mig själv, som jag inte alls vill ska finnas ute på internet och kan inte göra ett dyft för att ändra på det. Känns inte helt bra att maila ett gammalt ex efter väldigt lång tid och be henne ta bort gamla bilder på mig. Fin reconnection. Samma sak gäller allas vårt jävla Facebook, där vem som helst kan slänga upp bilder på mig och dessutom tagga, som för att förenkla hela förnedringsprocessen. Därför taggar jag allt som oftast av alla bilder. Synd bara att man inte är så värst cool om man inte är taggad på tillräckligt många bilder. Jag är helt enkelt jävligt ocool. Otaggad och ocool. Men bilderna finns fortfarande kvar, hur mycket jag än taggar av och det är det som är obehagligt. Ber man dessutom folk att ta bort en bild, då blir man en bitterfitta. Och det vill man (jag) ju inte vara.

Det är kanske det förflutna och gamla som skrämmer mig. Att bilder på mig från olika epoker i mitt liv finns utplacerade på valda ställen och jag vet inte ens om var alla finns. Eller vilka som finns. I samband med inhalkandet på exets bilddagbok igår, så halkade jag in på en väns också. Där hade hon lagt upp bilder från 2004, som hon i sin tur hade hittat på en annan väns blogg. Som jag aldrig har läst. Och där var plötsligt en bild från en tid jag inte riktigt klarar av att tänka på, uppslängd för allmänheten att beskåda. Det är obehagligt. Jag kan inte låta bli att tycka det. Jag må vara en tant, en bitterfitta och världens torraste jävla människa, men jag tycker inte att det är kul. Det är inte jag som har kontroll över vilka bilder som finns på mig; det ligger i händerna på alla andra. Sådant gör mig illa till mods.

Att de där bilderna dessutom finns där ute, oavsett om de tas bort eller inte, är bara mer än jag klarar av. Kan inte alla bara börja fråga först, innan de lägger ut bilder? Vore inte det en fin gest? Fast vem är jag att tala - det gör jag inte ens själv. Däremot ifrågastätter jag aldrig när någon ber mig att bort bilder från hemsidor, att inte lägga ut dem på internet alls eller att helt enkelt ta bort dem från kameran. Det är väl människan på bilden som borde ha makt över den, inte den som har tagit den? I alla fall när det gäller var bilden inte ska publiceras.

Men hej! Vad kul att se er igen. Eller höra... Läsa? Jag vet inte? I alla fall, så sitter jag i min fåtölj igen. Och bloggar, igen. Allt återgår till det vanliga i ett par dagar. Efter att ha varit på Öland hos Carro och gått kvällspormenader i skymningen, krattat halm, funderat på livets mening, rejsat järnet på grusvägar från havet och träffat en och annan tant, så blev jag stationerad ute på landet som eldvakt. Det skulle tydligen röjas och härjas, så där fick jag stå med en lång jävla räffsa i asplövsröken och nysa. Mysigt. Fast ett dygn fick räcka, för sen fick jag nog och åkte hem till en tom lägenhet. Har hört att det är nyttigt för en ostabil människa att vara ensam.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag har åkt sjukt mycket buss. Det är bra, jag gillar att åka buss. Faktiskt så börjar jag tycka bättre om bussåkandet än tågåkandet, men det betyder nog bara att jag inte har åkt tillräckligt mycket tåg den senaste tiden. Tur då att det ä precis vad jag ska göra, på tisdag. Då far jag igen. Mot nordligare breddgrader, så att säga.

För övrigt är det som det brukar: Jag är en aning bipolär, min fåtölj är fetnice, relationer är överskattat (eftersom jag är en smula instabil och ena stunden avgudar, andra studen avfärdar mina medmänniskor) och där någonstans insåg jag hur fördärvad jag låter. Men jag menar, här sitter jag alldeles ensam en lördagkväll och försöker intala mig själv att det är precis såhär livet ska vara. Min plan att sluta höra av mig till folk för att se om det skulle få dem att höra av sig till mig istället fungerade inte. Testa inte det hemma. Då kommer du också sitta ensam på lördagskvällarna. Nu ska jag och min temugg titta på streamad film och vältra oss i lördagsmisären. God natt. (Ja, ni är de finaste läsarna på jorden!)

Mobilbloggar från Carros mobil. Är på Öland utan laddare till min egen mobil. Rider, sover, funderar. Åker tillbaka till Stockholm idag, stannar där några timmar och åker sedan ut till Blidö. Efter det är jag i Östersund. Hur länge? Vet inte. Varför jag inte kan stanna på ett ställe för länge? För att jag är dum i huvudet och störd i hjärtat. Ha det fint, mina små kycklingar.

Nystädad, i ett nystädat rum. Väntar besök och ska koka mer te. Vet inte vad ni tycker, men idag blev det väldigt guldigt. Egentligen gillar jag inte guld. Men idag blev det så i alla fall. Vad ska man göra? Jag kan i alla fall tipsa om en av mina favoritbloggar för tillfället: Nostalchic - fashion beyond sizes. Helt galet bra människa, som inte bara tar upp tabubelagda frågor om skönhetsideal utan också vågar ta plats i en allt som oftast trådsmal modevärld. Nu är mode kanske inte min starka sida, men den här bloggen kan jag faktiskt inte låta bli att läsa. Jag blir glad av sådana människor och önskar att världens var lite mer så. Lite mer öppen och tolerant och bra. Lite mindre trångsynt.

Haha. Jag älskar att ni fortfarande är typ tjugofem stycken som läser, trots att det enda jag skriver om är mitt tedrickande, min städmani och allt som inte händer i mitt otroligt ohändelserika liv. Puss på er. Snart är filmen i min analoga kamera slut och då kommer det bilder. Lovar. All kärlek till er mina fina.

P.s. Mysigt att jag benämner er som "mina" fina. Som om ni var en bunt hemlösa kattungar jag tog hand om. Ah, känn er uppskattade. D.s.

Okej, jag brukar vara oerhört petig med hur det ser ut där jag bor. Alltså, jag vill ha det rent. RENT. I mitt rum. Där jag lever. I vanliga fall. Idag kollade jag bakom min dator på skrivbordet och dog lite inombords. Där var det dammigt. Inte enveckasdamm, utan månadsdamm. Mina högtalare var dammiga. Det är hemskt. Förstår inte hur jag har kunnat svika mig själv och mina principer så till den milda grad. När jag började tänka efter så hade jag inte dammsugit och städat på fler veckor än jag vågar erkänna här. Åh, vilken besvikelse. Vilket nederlag. Och vad äckligt! Här har jag gått runt och levt mitt ovardagsliv i en enda stor dammkammare. Inte konstigt att jag hostar. Så jag tog fram skurhink och dammsugare och trasa och allt och gjorde något åt eländet. Nu känner jag mig som en bättre människa. Win.

När man har lite snedvriden sömnrutin och går upp mitt på dagen, så missar man allt som oftast sina favoritradioprogram. Så även jag. Inte en chans att jag kommer upp i tid till att höra Morgonpasset live klockan halv sju på morgonen. Sen brukar jag missa första halvtimmen på Brunchrapporten också, som börjar vid elva. Så vad skulle jag göra utan webbradio? Ingenting. Min dag skulle bli helt rubbad, mitt lilla uns av struktur skulle ju försvinna. Fruktansvärt. Webbradio är det enda rätta. Rutinen är alltså koka te, lyssna på Morgonpasset, koka mer te, lyssna på Brunchrapporten, göra något vettigt. Asbra.

Till min morgonrutin hör också att följa alla de bloggar som ska följas, bland annat Alexander Chamberlands. Där fick jag läsa det här och blev glad. Dessutom hittade jag den här artikeln av Nour El-Refai och kände att ja, det finns vettiga människor kvar i den här världen. Det är inte slut än. Hon skriver om avsnittet av Debatt där filmen "Tusen gånger starkare" diskuterades (och kallades "feministpropaganda"). Jag såg det avsnittet och slutade hoppas på att det någonsin skulle bli en förändring. Men Nour visar att det inte är slut än.

"'Manshatare' hörs det någonstans ifrån när det är uppenbart att det handlar om kvinnohat. Hur kan det vara så att när vi pratar genus, som är ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst, att det plötsligt blir en åsiktsfråga? Hur kan det vara okej att de sitter en liten pojksprätt som reducerar debatten med stora pappaord och påstår att det inte stämmer det som tjejerna säger när det inte handlar om hur han har det? Jag är chockad."

Nu läste jag igenom vad jag har skrivit och haha, ja. Ni får väl ursäkta min stelhet och mitt dåliga språk idag. Förstår inte vad det är med mig, men jag låter ju som en torr raggsocka när skriver. Ingen ironi idag inte. Huvudet är för mycket gröt tror jag. Men håll till godo mina fina läsare, I'll be back. Tills dess får ni stå ut med det här... Ordbajsandet. Pusshej.

Maja och Lotta spelade piano och sjöng för mig när jag var hos dem igår. De brukar göra det när jag är där. Jag lyssnar och de spelar. Sjunger. Just den här gången spelade de bland annat den här. Fick hålla mig för att inte börja lipa, som vanligt. Ni vet när någonting är så fint att det går raka vägen in till hjärtat och liksom skippar hjärnan och förnuftet och alla spärrar och murar? Då grinar jag alltid. Och deras musik rör alltid vid mitt hjärta.

Idag var det prideparad i Belgrad. Det skulle vara något fint, kärleksfullt och viktigt. Något betydelsefullt. Förra året valde man att inte genomföra någon parad, eftersom det fanns för mycket och för starka hot. I år ville man försöka. Trots hot. Man ville manifestera, sätta ner foten och visa att det går. Kärlek är bra och kärlek vinner. Men det finns alltid människor som inte vill ha det så. Människor som hävdar att bara deras syn på kärlek är den rätta, att bara vissa människor ska ha rätt till sin sexualitet och att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda. Idag var det högerextremister. De anordnade en motdemonstration och gjorde det med våld. Uppåt hundra människor, poliser och paraddeltagare, skadades. Fick glas kastat på sig. Blev sparkade. Slagna med järnrör och sten. Bara för att de också vill få finnas. Bara för att de tror på att vi är alla lika bra. Att vi har alla samma rätt att älska. Bara därför.

Ja. Det är ju lättare att förminska sig själv och undanhålla sanningen, än att fläka ut det som faktiskt är på riktigt.

Det är dagar som de här, som man undrar vad man håller på med. Vi var ut igår, jag och mina fina vänner, och idag fattar jag ingenting. Minns inte ens hälften och undrar: Är det värt det? Det här med att tappa kontrollen och låta bitar av en kväll höljas i dunkel. Alltså... Jag vet inte. Mitt huvud säger att det är rätt så ovärt. Vore det inte bättre om vi kunde tycka om varandra och vara glada och öppna och orädda helt utan alkohol? Eller är jag en tant nu? Äsch, vad vet jag. (Just nu: Ingenting). Jag menar, jag vill ju inte att folk ska tycka om mig/vilja prata med mig/vilja ligga med mig enbart när jag är alkoholpåverkad. Men i vissa fall är det så, visst? Vissa människor träffar man nästan enbart på fyllan. Eller ligger enbart med på fyllan. Och då känns det som att något blivit fel. För det är kanske inte direkt på fyllan som vi är oss själva. Eller hur var det med att ens sanna jag kommer fram när man dricker? Det kan jag inte riktigt ta till mig, kanske. Jag beter mig ju helt vanvettigt när jag är full, ibland. Gör saker som jag aldrig annars skulle göra; mina spärrar försvinner och då har jag inte längre någon känsla för vad som är kutymt och inte. Fruktansvärt. Att ringa folk jag inte borde ringa och sådär, ni vet. Huvva.

Men om vi bortser från min söndagsångest, tillika dagen efterångest, så kan vi konstatera följande:
1. Min mormor var en omtyckt, älskad och uppskattad människa. Och hon fick en väldigt fin begravning.
2. Göteborg is growing on me.
3. Jag har ett temporärt boende, om jag kommer in på GU, tills det att jag hittar något mer varaktigt. Allt tack vare min fina extrafamilj to be.
4. Folk gör underliga saker när de tror att jag sover.
5. Vänner med axlar man får luta sig mot när livet är elakt, är och förblir de bästa jag har.

Sådär ja. Varför skriva om sitt liv i en sammanhängande text, när man kan göra en lista av det? Det blir var man gör det till. Nu ska jag dricka te (surprise!) och utföra någon form av kraftansträngning, i form av bildöverföring samt -redigering. Adieu.

Mhm, jag vet att ni blir alldeles till er av att se mitt enorma nylle där uppe. Bra grej det där, att totalrenovera bloggen. Vitt är så förra månaden. Bäst att ni passar på, för imorgon lär den vara omgjord igen och då är nog inte den fabulösa bilden kvar. Har hört att less is more, men jag vet inte...

Nu, såhär mitt i natten, är jag i alla fall färdigpackad. Eller resväskan är packad - jag är spiknykter, lovar. Men imorgon ser ni, då blir det åka av. Bokstavligt talat, alltså, eftersom jag och mamabear kommer befinna oss i en bil de sju sista timmarna på dagen. Hon kör och jag sover. Go team.

Ni vet sån där hostmedicin man fick när man var liten, som alla tyckte var så äcklig? Den tyckte jag var kalasgod. Sån måste jag dricka nu, bara för att den här förbaskade hostan inte velat ge med sig, och det hade ju varit helt okej om det inte var så att den numera är svinäcklig. Inte kul. Den smakar inte alls lika gott som när jag var liten. Fattar ni vilken besvikelse det var att dricka den? Att saker och ting aldrig får vara så som de alltid har varit. Dåligt.

Tittar på riksmötets öppnande och lyssnar på när Reinfeldt tar på sig äran för att Sverige klarat sig så bra genom finanskrisen. Att det var de rödgröna som byggde upp den ekonomiska säkerheten och stabiliteten, som skapade förutsättningen för att genomgå krisen såhär smärtfritt, det bryr han sig inte om. Han är man, han är vit och han har makt. Han kan undanhålla hur många sanningar som helst. Och hävda hur mycket osanning han vill. Som att Moderaterna skulle vara ett arbetarparti. Följande är taget från Alexander Chamberlands blogg:


Jag vet inte vad ni tycker, men det är för mig omöjligt att para ihop ordet "arbetarparti" med ovanstående åsikter. Men vad vet jag.

Men alltså, varför måste det vara så oändligt långt till den 9:e december? Jag vill ha mitt antagningsbesked nu. Pronto. Det är som när jag var liten och väntade på julafton så fort nyårsafton var över och den där fantastiska dagen låg liksom evigheter bort. Jag visste att det skulle vara världsomvältande, historiskt och fullkomligt magiskt, men jävlar vad jag fick vänta. Och tänk så långt ett år var när jag knappt hade fyllt sju... Ja, helvete vad jag väntade. Och nu när jag inte är sju år längre, då ska jag fortfarande vänta sådär orimligt länge. På viktiga dagar. Och tänk om jag inte kommer in sen? Jag är kanske för dålig för att kasta sten. Och OM jag kommer in, då måste jag beblanda mig med nya människor. Vara social och kompetent och duktig och smart och rolig och lagom svår och lite mystisk och känslig men ändå skitstark och tåla allt och inte vara för på men ändå vara intresserad och verka ascool och verkligen få alla att förstå att jag är så sjukt jävla ball och har ett asfett liv och sökte inte alls den här utbildningen för att undvika social isolering och total undergång. Åh. Det där antagningsbeskedet behöver kanske inte komma än. Jag väntar nog gärna lite till.

Ovärd morgon. Ja, morgon, för jag vaknade innan tio. Att vakna före tolv över huvud taget är det mest värdelösa som finns. Nu har jag tre timmar till som jag måste slå ihjäl. Det har jag inte tid med. Såhär ser det i alla fall ut hemma hos mig de första timmarna på mitt dygn, när jag dricker te, läser tidningarna och kollar allt som ska kollas (ja, ni vet). Jag vet att ni är avundsjuka. Ni jobbande, pluggande vardagsmänniskor. Ha! Här har ni min ovardag. Och den är minsann minst lika bra. Inte alls långtråkig, ångestbesprutad och sömnreducerande. Inte alls.

Idag har jag i alla fall ett mission: Jag ska packa resväskan, för imorgon åker jag. Sen är jag borta. Först fyra dagar, sen sex dagar och sen på obestämd tid. Att stanna på samma ställe för länge är liksom inte riktigt bekvämt. Då måste man känna efter.

Imorgon fortsätter operation återanpassning. Numero uno var att söka socionomprogrammet till våren och därmed genomföra någon form av kraftansträngning för att återinföra vardag - check. Nu ska jag hitta någon som kan berätta riktigt hur missanpassad jag är och nicka förtående när jag viker ut mig. Förhoppningsvis någon som inte luktar illa och någon som kan mäta sig med min förra. Och som är bättre än min förrförra. Och nu pratar vi alltså inte om ligg.

Någon sa att ett steg på vägen kan vara att dra upp rullgardinen och gå upp ur sängen innan 14:15. Jag tycker det låter som en väldigt dum idé. Innan 14:15 finns ju inget att gå upp till. Eller? Jag vet inte vad ni vanliga människor gör, men själv finner jag inget intresse i att pilla naveln hela dagen i väntan på att solen ska gå ner. Känns jävligt ovärt. Nej, tacka vet jag att bedriva zombieverksamhet i sovrummet. Med nerdragen rullgardin.

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att ni är världens mest svårflörtade publik. Jag blir inte riktigt klok på er. Ni är tjugofem stycken och ni är helt omöjliga. Hur jag än vänder och vrider, så förblir ni tysta som små möss. Som om ni inte trodde att jag visste om er. Därför tänker jag härmed avslöja att framtida inlägg kommer innehålla saker i stil med Vardagsmisär, Politik á la Extraordniär samt Relationsproblem Som Tär. Ni måste ju för i helvete tala om för mig vem jag ska vara, jag har ju ingen aning om det själv.

Inget gör min förvirrade och kaotiska själ så lugn som att ordna och kategorisera all musik på spotify. Nya, fina listor med nya, fina namn. Ordning och reda. Det är nog såhär kristna känner sig när de fått syndernas förlåtelse: Rena. Fläckfria. I ordning. Helt underbart.

Nej, undertecknad lider inte det minsta av ordningsmani.