and then that word grew louder and louder
på natten blir det hemska mycket värre än det är
Ibland drömmer jag om att vara en känslokall människa. Om att inte känna något alls, faktiskt. Jag vill så gärna sova, men så fort jag slutar fokusera på något av mening så kryper alla smetiga känslor in under huden och äter upp mig. Som parasiter. Allting blir så påtagligt på natten, mer verkligt. Allting känns. Ett stort nystan av sådant jag skjutit ifrån mig, allt på en gång.
Var tar man vägen? Ingenstans. Göm dig.
Var tar man vägen? Ingenstans. Göm dig.
det är så logiskt, alla fattar utom du
Tiden flyter förbi, oberörd. Dagar blir veckor, jag hinner inte med men det känns bra. Egentligen känns det bra. Att inte ha koll, att inte känna att jag borde ha koll. Att låta saker ske utan vidare eftertanke. Att flyta på en våg och inte riktigt bry mig om när den hade tänkt sluta.
Det har gått en hel vecka utan att jag har brytt mig om skolarbete eller ens tittat i min kalender. Det är så olikt mig, det är inte så jag tänker mig själv. Antagligen är det inte sådan jag framstår heller. Min illusion av mig själv har alltid varit en manisk människa, med total koll och ett tvångsmässig pluggsystem. Jag har alltid koll. Nu har jag inte det.
Det finns faser i livet, som jag tror att jag har missat. Utveckligen liksom hoppade över dem. Att släppa kontrollen tror jag är en sådan fas. Och den kommer nu, när det är meningen att jag ska bli vuxen och förståndig och ansvarfull och tant. Det är fruktansvärt skrämmande, samtidigt som det känns som att en längtan, som har suttit väldigt, väldigt långt inuti mig, liksom smugit sig fram. För trots att jag vrider mig i ångest och självhat över hur lite kontroll jag har över mig själv och mitt liv, så är jag lite fri. Lite.
Tankegångar har börjat nysta sig innanför pannbenet också, sådana som inte funnits tidigare. Vad ska hända sen vem ska jag bli hur ska jag klara mig utan allt det här hjälp hjälp hjälp. Hjärtat går av på mitten, det är för mycket känslor för att jag ska hinna sortera ut allt som är viktigt. Varför känner jag såhär hur gick det här till vad ska jag göra nu vem vem vem ingen hör. Konsten att veta vad som är rätt och fel har också suddats ut. Mitt vanliga vett har blivit utbytt mot något mer i likhet med en virrig fjortonårings. Och helt plötsligt kan jag börja gråta. Bara för att jag inte vet. För att det gör så jävla ont. Alltihop.
Man öppnar sig för människor, tänker att den här gången, den här gången kanske det är någon jag kan lita på. På sanning. Men varje gång blir det köttmarknad inanför bröstet, när man inser att nej, människor är inte att lita på. Ingen ska få komma nära, ska få peta på det som ligger bakom den fasad man varje dag visar upp. För visst är man alltid delad i två; en inre och en yttre. Båda är på riktigt. Den sistnämda bara undanhåller en del av sanningen.
Det har gått en hel vecka utan att jag har brytt mig om skolarbete eller ens tittat i min kalender. Det är så olikt mig, det är inte så jag tänker mig själv. Antagligen är det inte sådan jag framstår heller. Min illusion av mig själv har alltid varit en manisk människa, med total koll och ett tvångsmässig pluggsystem. Jag har alltid koll. Nu har jag inte det.
Det finns faser i livet, som jag tror att jag har missat. Utveckligen liksom hoppade över dem. Att släppa kontrollen tror jag är en sådan fas. Och den kommer nu, när det är meningen att jag ska bli vuxen och förståndig och ansvarfull och tant. Det är fruktansvärt skrämmande, samtidigt som det känns som att en längtan, som har suttit väldigt, väldigt långt inuti mig, liksom smugit sig fram. För trots att jag vrider mig i ångest och självhat över hur lite kontroll jag har över mig själv och mitt liv, så är jag lite fri. Lite.
Tankegångar har börjat nysta sig innanför pannbenet också, sådana som inte funnits tidigare. Vad ska hända sen vem ska jag bli hur ska jag klara mig utan allt det här hjälp hjälp hjälp. Hjärtat går av på mitten, det är för mycket känslor för att jag ska hinna sortera ut allt som är viktigt. Varför känner jag såhär hur gick det här till vad ska jag göra nu vem vem vem ingen hör. Konsten att veta vad som är rätt och fel har också suddats ut. Mitt vanliga vett har blivit utbytt mot något mer i likhet med en virrig fjortonårings. Och helt plötsligt kan jag börja gråta. Bara för att jag inte vet. För att det gör så jävla ont. Alltihop.
Man öppnar sig för människor, tänker att den här gången, den här gången kanske det är någon jag kan lita på. På sanning. Men varje gång blir det köttmarknad inanför bröstet, när man inser att nej, människor är inte att lita på. Ingen ska få komma nära, ska få peta på det som ligger bakom den fasad man varje dag visar upp. För visst är man alltid delad i två; en inre och en yttre. Båda är på riktigt. Den sistnämda bara undanhåller en del av sanningen.
roomie
Jag har världens snällaste roomie. Hon gör mig alltid på lika bra humör. Hon får mig att skratta. Det är fett med bra.
Jag tyckte att hon var värd ett eget inlägg.
Jag tyckte att hon var värd ett eget inlägg.
fillifjonkan
Mitt hjärta.
någon gång måste du bli själv
Hur kan veckor flyga förbi nästan omärkta, trots att deras innehåll varit mer eller mindre avgörande för min framtid? Ibland känns det som att jag måste sluta drömma. Jag drömmer alltid. Hela tiden. Kanske måste jag våga sätta ner fötterna på jorden. Men var tar man vägen när det blir jobbigt då? Var tar man vägen?
En mycket nära vän till mig har erbjudit mig en plats i hennes kommande antologi. Jag är mer än hedrar, jag är rörd, men det känns fruktansvärt läskigt. Av födsel och ohejdad vana vet jag, att jag inte kan prestera under press och att jag, framför allt, aldrig skulle bli nöjd med mitt bidrag. Prestationsångesten liksom frodas i en sådan situation, den blommar upp och mår nog aldrig bättre än i de sammanhangen. Jag gillar det inte. Ändå vill jag så gärna vara med, jag vill skriva något viktigt och bra och intressant. Feminism. Bara smaka på ordet - det sjuder av idéer och inspiration och möjligheter, hopp. Men hur ska jag kunna förmedla det i ord?
Idag kommer C äntligen hit, har saknat henne. Och på onsdag anländer M! Hon ska banka vett i mig. Hon fattas mig något enormt, hela tiden.
Och ibland undrar jag vad du vill. Fast jag vet att du inte ens vet själv.
En mycket nära vän till mig har erbjudit mig en plats i hennes kommande antologi. Jag är mer än hedrar, jag är rörd, men det känns fruktansvärt läskigt. Av födsel och ohejdad vana vet jag, att jag inte kan prestera under press och att jag, framför allt, aldrig skulle bli nöjd med mitt bidrag. Prestationsångesten liksom frodas i en sådan situation, den blommar upp och mår nog aldrig bättre än i de sammanhangen. Jag gillar det inte. Ändå vill jag så gärna vara med, jag vill skriva något viktigt och bra och intressant. Feminism. Bara smaka på ordet - det sjuder av idéer och inspiration och möjligheter, hopp. Men hur ska jag kunna förmedla det i ord?
Idag kommer C äntligen hit, har saknat henne. Och på onsdag anländer M! Hon ska banka vett i mig. Hon fattas mig något enormt, hela tiden.
Och ibland undrar jag vad du vill. Fast jag vet att du inte ens vet själv.
and then there was silence
Slå dom i magen, sa Millan.
Och jag slog.
Och jag slog.
löshoppning
vad vet ni
Jag orkar inte uppdatera min blogg nu. Jag orkar inte lägga ut bilder från Paris. Ni har ingen aning. Ingen aning.
Men du vet.
väggdikt
sjung för mig om kärleken en sång
helst om den mitt hjärta vill veta
bördan är mig tung
väntan så lång
färden var som stormvågornas gång
lyckan visst jag ständigt må leta
längtan skall min lycka få heta
sjung om det mitt hjärta vill veta
- ur en väggmålning i lärarrummet på Dille.
helst om den mitt hjärta vill veta
bördan är mig tung
väntan så lång
färden var som stormvågornas gång
lyckan visst jag ständigt må leta
längtan skall min lycka få heta
sjung om det mitt hjärta vill veta
- ur en väggmålning i lärarrummet på Dille.
