let me drown in your laughter, let me die in your arms
När jag var liten såg jag ett program på tv. Det var en naturfilm, där en örn dök mot marken för att fånga en hare. Den fångade haren. Och haren skrek. Ett vidrigt, gällt skrik, som jag fortfarande kan höra. Jag minns att jag grät när haren skrek. Och ibland kan jag gråta när jag tänker på det där skriket. Den enes bröd, den andres död. Så är det nog med dig också. Jag tror du livnär dig på mitt kaos; likt Hades växer du dig starkare när jag går sönder. Ändå tror jag inte att du ens är medveten om det. Allting har du glömt, för längesen.
Kommentarer
Trackback
