rusning

Varvar vridna lakan och rivmärken med små korn av ljus och värme och fjärilar i magen. Ömsom låser dörren, ömsom skrattar till jag kiknar. Labilitet når en helt ny nivå på den här platsen och jag försöker se mönstret i det hela, som för att få någon form av kontroll, men misslyckas så totalt när jag mitt i ett socialt sammanhang måste gömma mig och slå huvudet i väggen. I övrigt är det väldigt regnigt. Och jag har som inget att säga egentligen. Men om ni klickar på bilden så hittar ni en överraskning.