rusning

you are my heaven

Snart.
Alldeles för snart.
Öland.

Det är alltid lika överraskande hur fort tiden rinner iväg, när sommar blir till höst och en vana att alltid vara nära varandra blir lite mer distanserad. Ett tiotal mil, för att vara exakt.

Har fått praktik på Kollberggården på Öland, där hästen står. Ska vara där i fyra veckor, sista veckan får jag kompensation eftersom jag jobbar helger. Då ska jag hem och packa, pussa på finaste L och sen bär det av till Dille igen. Ska bli skönt, men hemskt. Underbart, men outhärdligt. På samma gång.

Vill inte vara ifrån henne en sekund.
Inte alls.

Idag firar vi en och en halv månad. Och i natt var sista natten vi sov tillsammans på fem veckor. I vanliga fall är jag en realistisk person, som skulle inse att det här inte är slutet på livet eller världens ände, även om det känns så just nu. Att det kommer lösa sig och att vi kommer ses så ofta vi kan. Men just nu är jag inte alls realistisk och det kommer göra ont, ont, ont att vara långt ifrån henne. Jävligt ont.

I natt ska jag städa ur lägenheten. Undrar vad grannarna säger när jag drar igång dammsugaren klockan nio på kvällen? Who knows, de kanske gillar det. Eller så inte.

Nåväl.

ni är så söta tillsammans.!

hej. jag har också problem med min vikt. nu vet jag inte om du verkligen är diagnoserad med en ätstörning eller om det bara är sånt som alla tjejer tänker på ibland. just nu vill inte jag ha nån pojkvän för jag känner mig för tjock. och om jag nu mot förmodan skulle träffa någon typ imon skulle jag säkert bli jätteglad (duh) men jag skulle inte känna mig värd honom eftersom jag hela tiden skulle undra hur han kunde tycka att någon med skitstora lår och breda höfter som jag skulle vara fin. och om du nu känner att du är fet och det är jobbigt för dig och så, så undrar jag hur du förhåller din vikt och det problemet med din flickvän. tänker du att hon ser dig för den du är eller skäms du för din kropp när du är med henne men väljer att vara med henne ändå för du tycker så mycket om henne? jag vet inte men om jag var i den sitsen där jag hade haft pojkvän hade jag nog inte sett honom som min räddare, som får mig att acceptera hur jag ser ut. jag hade fortfarande viljat bli smal. det här blev långt. förlåt. men du verkar så bra tycker jag. och du formulerar dina ord på ett snyggt sätt!

Alva: Jag skäms alltid för min kropp, även när jag är med min flickvän. Dock vet jag att det gör henne illa om jag inte kan visa mig för henne, det sårar henne på ett eller annat sätt, och det är det sista jag vill. Därför har jag helt enkelt fått komma över den biten och försökt acceptera det hon säger om min kropp (även om jag inte kan tro henne). Det är en evig balansgång och det viktiga är nog att man pratar om det, så att båda är medvetna om situationen och varför man t.ex. inte alltid vill/kan visa sig. Kommunikation är numero uno.