rusning

En del undrar varför jag aldrig blir arg, på riktigt. Varför jag aldrig skriker på folk, gormar, slår sönder saker och tar i från tårna. Ett enkelt svar vore att jag inte vill, men det är inte riktigt sant. Snarare är det så, att allt det där skrikandet har varit tabu. Att jag skulle blir sådär arg på någon finns ju inte.

Självklart bidrar det där till en del mindre roliga stunder med mig själv och min egna, inbäddade, väl dolda ilska, som jag inte får visa.

Men om jag vill bli arg på någon?
Jag kanske vill skrika på någon.
Jut nu.
Kanske.

Det kanske till och med är en vän.
Det är INTE okej, Cajsa.

Sen insåg jag att jag inte längre har några vänner i Stockholm. Jag har förstört alla kontakter jag hade och nu har jag ingen att skrika på.
Alla är borta.

Sen, när jag tänkte lite till, kom jag på att det finns en vän jag fortfarande håller av. Frågan är huruvida hon fortfarande håller av mig. Det är nog hon jag vill skrika på. För visst är det praktiskt att ha ett C, som alltid försöker göra det bra, att vara snäll och hjälpta till och finnas - som man kan använda lite när det behövs?

Och visst är man gärna den där. Som alltif finns. För man är så rädd att tappa greppet om den man håller av.

SVAMMEL.