014

Ibland är jag så överdrivet ambitiös. Allting ska bli så himla bra och perfekt, alla ska bli så glada och det ska minsann tindra i vartenda öga när jag åstadkommit något. Varför kan jag inte nöja mig med att någon drar på smilbanden åt mina prestationer? Eller bara kommenterar, säger tack kanske? Jag är så girig på perfektion, vill göra alla nöjda varenda gång jag stiger ur sängen på morgonen. Ikväll till exempel, så kommer några vänner hit på middag och lite allmänt mys med folk man tycker om. Vi blir kanske fem-sex stycken, inte mer, och jag hade från början bara tänkt göra något enkelt och inte överprestera som jag brukar. Tji fick jag när allt planerande började ta form, vilken mat, dricka, var ska vi sitta, hur många blir vi, vad ska jag göra, hjelp. Alltid samma visa och jag stupar alltid några timmar innan när jag inser att hälften inte kommer och jag har misslyckats igen. Jag kanske borde inse att det är skit samma hur många vi blir, vi har lika roligt tillsammans i alla fall - bara jag slutar ha sådana krav på att det ska vara perfekt hela tiden. Det är i mig felet ligger, inte i antalet gäster.

Åkte ut till Nacka igår kväll, på ren impuls (jag <3 min impulsivitet) vilket ledde till en smått panikartat resa, eftersom jag inte hade någon aning om huruvida jag skulle komma hem eller inte på grund av busstrejken. Linette var världens sötaste och sa att hon kunde skjutsa mig till Orminge C, där det alltid går bussar, om det inte gick någon via Björknäs. Hon glömde den lilla detaljen om att jag är livrädd för att åka moppe, verkligen HJÄLPJAGKOMMERDÖJAGFÅRPANIK-rädd. Världens fånigaste och urbota dumma rädsla, jag vet inte ens vad den grundar sig i. Skulle kunna vara hjälmen, helt seriöst - jag skulle få klaustrofobi om jag satte på mig den. Eller så är det hela grejen med att göra fel (hur man nu kan göra fel när man blir skjutsad på en moppe?), som med allt annat. Kan också vara att jag är rädd för att göra illa mig och få ont. Nu låter jag bara mer och mer som en psykfall, så vi pratar inte mer om det här.

Vägde mig i morse, stolt stolt, och blev glatt överraskad när vågen visade -1 kg! Det där med att cykla på morgonen gör underverk och dessutom sover jag inte bort hela dagen då. Fast idag har jag varit mitt gamla vanliga feta latmaskjag igen, för min sömn är inte vad den borde vara, vilket resulterar i trött Cajsa. Om jag nu ska ha folk hemma ikväll, så vill jag inte däcka klockan 23 (...som jag såklart ändå kommer göra) utan vara vaken och pigg, så jag lät mig sova länge idag. Gissa när ögonen slog upp och var klarvakna? Nio, som alla andra dagar när jag ställt klockan för att gå upp tidigt. Min kropp är så jävla otacksam ibland. Usch.

Nåväl, om några timmar ska jag börja med maten. Hittade jättesmarriga saker i affären igår, så det blir sweetchilipotatis med lime- och chilimarinerad kyckling och massor av såser och grönsaker. Dessutom ska jag göra en rabarberpaj till efterrätt, ingen kommer undan mina bakskillz när de hälsar på mig. Det blir nog bra, hoppas alla blir glada i alla fall.

Linette är bäst, så pfft!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0