018
Det har gått 28 dagar sen jag kom hem till Stockholm för sommarlov. I 28 dagar har jag stått ut med oljud, avgaser, familjen, asfalten, stressen, hetsen, kraven, icke-hästigheten, de ensamma nätterna och mig själv. 28 dagar och jag har inte brutit samman än. Helt otroligt, för att inte nämna häpnadsväckande, med tanke på att jag inte trodde på mer än någon vecka. Fast saker och ting blir ju aldrig som man tänkt sig, inte heller det här sommarlovet - inget jag har något emot heller, eftersom det gav mig orken att stå ut 28 dagar.
Men någonstans finns en botten, så även i mig (även om det verkar otroligt, med tanke på allt fläsk som får plats) och nu har jag snart nått den igen. En sak jag har Dillelivet att tacka för är förmågan att läsa av sig själv; jag kan inte längre visa mig ute, jag är rastlös, sover inte, blir fetare, har ett jävla humör och låter det gå ut över andra. Allt det där har redan hänt förut, flera gånger och jag orkar inte se det hända igen. Vill inte krypa ihop under täcket och gömma mig, det sårar bara andra runt omkring mig och det förbättrar ingenting. Snart är det däremot det enda jag orkar åstadkomma utan ngst. Hur ser jag ut, hur mycket, hur mår alla, varför, var det tillräckligt, är jag fel, vem är du, förlåt förlåt förlåt. All skam, alltid skam.
Jag är rädd. Mest för mig själv, för jag tror alltid att jag känner mig själv (som det jag skrev ovan), men det visar sig alltid att jag inte har en aning. Att jag är helt oberäknelig, ostabil, osymetrisk och naiv. Varför litar jag på mig själv?
Fast det är väl det jag inte gör.
Åh, om ni bara visste hur jag önskade att jag också var sådär sprudlande sommarlycklig, som man ska vara. All luft har gått ur mig.
L håller i alla fall mitt hjärta bankande vill jag lova, ibland tror jag till och med att det ska hoppa ut. Det är inte så att allting är nattsvart och meningen med livet har försvunnit - jag lever varje sekund och blir lycklig av alla människor jag får möta och umgås med. Ibland är det bara komplicerat att existera, mer komplicerat än jag orkar med.
Men någonstans finns en botten, så även i mig (även om det verkar otroligt, med tanke på allt fläsk som får plats) och nu har jag snart nått den igen. En sak jag har Dillelivet att tacka för är förmågan att läsa av sig själv; jag kan inte längre visa mig ute, jag är rastlös, sover inte, blir fetare, har ett jävla humör och låter det gå ut över andra. Allt det där har redan hänt förut, flera gånger och jag orkar inte se det hända igen. Vill inte krypa ihop under täcket och gömma mig, det sårar bara andra runt omkring mig och det förbättrar ingenting. Snart är det däremot det enda jag orkar åstadkomma utan ngst. Hur ser jag ut, hur mycket, hur mår alla, varför, var det tillräckligt, är jag fel, vem är du, förlåt förlåt förlåt. All skam, alltid skam.
Jag är rädd. Mest för mig själv, för jag tror alltid att jag känner mig själv (som det jag skrev ovan), men det visar sig alltid att jag inte har en aning. Att jag är helt oberäknelig, ostabil, osymetrisk och naiv. Varför litar jag på mig själv?
Fast det är väl det jag inte gör.
Åh, om ni bara visste hur jag önskade att jag också var sådär sprudlande sommarlycklig, som man ska vara. All luft har gått ur mig.
L håller i alla fall mitt hjärta bankande vill jag lova, ibland tror jag till och med att det ska hoppa ut. Det är inte så att allting är nattsvart och meningen med livet har försvunnit - jag lever varje sekund och blir lycklig av alla människor jag får möta och umgås med. Ibland är det bara komplicerat att existera, mer komplicerat än jag orkar med.
Kommentarer
Trackback
