rusning

Det är fascinerande hur man låter rädslor hindra en från att göra och uppleva sådant man vill. Nu har jag i alla fall vågat besudla staden med min existens nästan hela dagen, inhandlat nytt objektiv för alldeles för mycket pengar och lämnat in Pridebiljetten mot armband och dog tag. En heroisk bedrift för att komma från mig, men i övrigt ett ganska meningslöst genomförande.

Imorgon är det alltså meningen att jag ska irra runt i stan ensam, med kamera och Pridearmband, för att fånga så mycket folk, kärlek och färger som det är möjligt på bild. Det blir väl inte så svårt i och för sig, med tanke på att halva stan är indränkt i regnbågsflaggor och queerfolk just nu. Det ska bli mys, men jag är nervös.

Rädd, kanske.

Vill och vill och vill att L ska komma hem. Nu, helst. På. En. Gång. Saknar henne så mycket att jag nästan inte pratar om annat (vilket Denise fick bevittna idag). Får spunk snart, vill ha henne här inom räckhåll. Bara jag får höra henne andas lite, titta på hennes leende, på valpögonen. Åh nej, det här är inte okej, det är ren tortyr. Komsi hemsi nu.

Hon får mig sannerligen att smälta. Ungefär som solen och värmen de senaste dagarna.