001
Ny början. Igen. Typiskt mig, jag vet, men det är ett måste för mig. Jag behöver slänga gammalt och göra nytt.
Det är bara två dagar kvar på det här läsåret, två futtiga jävla bajsdagar och jag har inte hunnit göra hälften av allt jag velat göra, inte hunnit vara med alla jag velat vara med och framför allt inte hunnit säga allt jag velat säga till alla. Som gräddan på moset slutar en hel drös med underbara människor och jag blir ensam kvar, rädd räddare Cajsa, jättesårbar. Det slutar människor, som jag naivt nog trodde att jag skulle få känna resten av mitt liv, som alltid skulle finnas där. Men fan så naiv jag är! Jag hatar det så fruktansvärt mycket, min blåögdhet, jag vill vara realist och inse att folk kommer och går - inga vänner består. För det gör ingen.
Att komma någon in på livet och, framför allt, låta någon komma en själv in på livet gör en så äckligt sårbar och jag hatar det. Avskyr det mest av allt i hela världen.
Jag har i alla fall jobbat en hel vecka med att äta regelbundet och motionera, vilket börjar ge resultat. Men är det inte självklart, att när jag äntligen (trodde jag) börjar komma bort från matkontrollträsketbajshelvetet, så kommer det fler och fler ångestdunkar efter varje tugga och mer panik över småsaker än förut. Jag är så fruktansvärt fast i hela skiten, i allt det där. Ibland tror jag att jag är sjuk, men jag vet ju från verkligheten att det bara är de med BMI under 18 som är sjuka. Det är dem man ska fokusera på, för de är sjuka. Jag är inte sjuk, bara fet.
Kvinnlig list heter mitt senaste vapen. Dölja avslutningsångest bakom gladfasaden är en baggis! Hård som sten, jag lovar.
Alla runt omkring kuckilurar med sin vårkärlek. Jag vill också.
Det är bara två dagar kvar på det här läsåret, två futtiga jävla bajsdagar och jag har inte hunnit göra hälften av allt jag velat göra, inte hunnit vara med alla jag velat vara med och framför allt inte hunnit säga allt jag velat säga till alla. Som gräddan på moset slutar en hel drös med underbara människor och jag blir ensam kvar, rädd räddare Cajsa, jättesårbar. Det slutar människor, som jag naivt nog trodde att jag skulle få känna resten av mitt liv, som alltid skulle finnas där. Men fan så naiv jag är! Jag hatar det så fruktansvärt mycket, min blåögdhet, jag vill vara realist och inse att folk kommer och går - inga vänner består. För det gör ingen.
Att komma någon in på livet och, framför allt, låta någon komma en själv in på livet gör en så äckligt sårbar och jag hatar det. Avskyr det mest av allt i hela världen.
Jag har i alla fall jobbat en hel vecka med att äta regelbundet och motionera, vilket börjar ge resultat. Men är det inte självklart, att när jag äntligen (trodde jag) börjar komma bort från matkontrollträsketbajshelvetet, så kommer det fler och fler ångestdunkar efter varje tugga och mer panik över småsaker än förut. Jag är så fruktansvärt fast i hela skiten, i allt det där. Ibland tror jag att jag är sjuk, men jag vet ju från verkligheten att det bara är de med BMI under 18 som är sjuka. Det är dem man ska fokusera på, för de är sjuka. Jag är inte sjuk, bara fet.
Kvinnlig list heter mitt senaste vapen. Dölja avslutningsångest bakom gladfasaden är en baggis! Hård som sten, jag lovar.
Alla runt omkring kuckilurar med sin vårkärlek. Jag vill också.
Kommentarer
Postat av: Anna
Du själv är din bästa vän och den enda som aldrig sviker! Så var en bra vän till dig själv, det är du värd. :)
Trackback
