012
Saker sker fortare ju äldre man blir har jag märkt. Jag minns till exempel att sommarlovet helt klart var längre, om inte oändligt, när man var liten. Dessutom gjorde man inga drastiska vändningar i livet, som nu (vilket egentligen är helt i sin ordning för min del, eftersom jag är skorpion). Ibland är det skit samma vad man väljer, för man gör lika många människor besvikna hur man än vrider och vänder på det. Och är det något jag är riktigt skiklig på, så är det att vända ut och in på mig själv och problemen för att göra så många som möjligt nöjda. Det känns bäst så, jag hatar när folk är besvikna på mig. Som när man var trotsig tonåring och provocerade föräldrarna till vettet, var ute längre än man fick och kom hem till ett hus som skälvde av mamma och pappas ilska. Men så länge de bara var arga, så var det lungt - hade de däremot blivit besvikna, då jävlar.
Det dumma är att jag inte kan acceptera att jag gjort någon besviken. Jag måste fortsätta försöka göra det bra i all oändlighet, trots att jag redan gjort ett val. Som att desperat försöka limma ihop en skål som gått i tusen bitar, inte för att den ska bli lika fin som förut, utan bara för att den åtminstone ska hålla ihop i kanterna. Det kanske är dags att inse att jag inte kan hålla alla ovanför ytan och samtidigt andas själv, även om jag vill. Man kan inte både ha kakan och äta den. Det är synd att jag ska göra mina allra bästa vänner besvikna bara, de jag minst av allt vill se ledsna eller sårade, men nu blev det så. För Island skulle aldrig ha fungerat, jag är inte så stark. Önskar att M kunde acceptera det.
Igår var jag i Nacka för första gången i mitt liv tror jag, om jag inte varit där omedvetet när jag var liten. Spännande ställe. L sitter precis som jag på bussen. Dessutom har hon en Simba, som jag givetvis flörtade hejdlöst med hela kvällen.
Camilla skulle ringa mig om en häst hon hade till salgs. Har inte hört från henne ännu, men vad kan man kräva av en tvåbarnsmamma med egen gård och allt. Hon måste ha häcken full. Snart bär det av till Alda, jag är nervös.
right now, you're the only reason I'm not letting go
Det dumma är att jag inte kan acceptera att jag gjort någon besviken. Jag måste fortsätta försöka göra det bra i all oändlighet, trots att jag redan gjort ett val. Som att desperat försöka limma ihop en skål som gått i tusen bitar, inte för att den ska bli lika fin som förut, utan bara för att den åtminstone ska hålla ihop i kanterna. Det kanske är dags att inse att jag inte kan hålla alla ovanför ytan och samtidigt andas själv, även om jag vill. Man kan inte både ha kakan och äta den. Det är synd att jag ska göra mina allra bästa vänner besvikna bara, de jag minst av allt vill se ledsna eller sårade, men nu blev det så. För Island skulle aldrig ha fungerat, jag är inte så stark. Önskar att M kunde acceptera det.
Igår var jag i Nacka för första gången i mitt liv tror jag, om jag inte varit där omedvetet när jag var liten. Spännande ställe. L sitter precis som jag på bussen. Dessutom har hon en Simba, som jag givetvis flörtade hejdlöst med hela kvällen.
Camilla skulle ringa mig om en häst hon hade till salgs. Har inte hört från henne ännu, men vad kan man kräva av en tvåbarnsmamma med egen gård och allt. Hon måste ha häcken full. Snart bär det av till Alda, jag är nervös.
right now, you're the only reason I'm not letting go
Kommentarer
Trackback
