rusning

Varför är alla så duktiga på allt? Inte så att jag missunnar de som är duktiga, verkligen inte, men varför kunde det inte få slå ner små snilleblixtar i mig någon gång? Eller något kunde i alla fall vara mitt esse.

Dessutom lyckas alla hela tiden, med allt. De får flashiga jobb, de tränar upp hästar, de fångar vackra ögonblick i vackra bilder eller räddar en massa liv. Vad har jag åstadkommit? Knappt en ätbar kaka.

Tur att jag har en flickvän som väger upp mina bristande förmågor.

Hästen är här nu, hon verkar trivas. Skönt att ha henne här, det är tryggt med någon som alltid finns.

Det finns så mycket saker jag borde göra. Bland annat:
- Diska
- Fixa rummet
- Skriva ut foton
- Fixa hemsidan
- Fota
- Läsa boken i Sv B, så jag blir klar före och hinner göra mer sen
- Träna, eller åtminstone ta en långpromenad
- Ta in hästen
- Göra en skiva med bilder till Carro
- Ringa hem
- Sova
- Sova
- Sova
- Sova
- Göra en budget
- Läsa min vanliga bok
- Göra en skiva med bilder till Lena
- Och så vidare...

Varför börjar jag aldrig?

Mitt schema nästa vecka är snuskigt bra. På måndag endast en lektion efter lunch, tisdag sovmorgon, onsdag och torsdag normala och fredag ridning + psykologi. Najsbajs.

Det är fruktansvärt kallt i norrland. Vet inte vad jag vill. Nästa vecka kommer L hit över helgen. Finaste söta.