rusning

Det är bekvämt. Saker och ting faller på plats, sakta, men ändå våldsamt intensivt, och jag börjar kunna skratta igen. Måhända är jag en aning mindre stresstålig, troligtvis på grund av den fortfarande ack så frånvarande sömnen, eftersom jag numera fräser åt både lärare och medmänniskor. Inte för att jag inte tror att de förstår, de som vet om att jag har en aning brist på sömnvaran, men ändå skäms jag. Det krävs så lite för att jag ska bita tillbaka. Lyckligtvis stressar jag mindre, vilket enbart beror på att jag faktiskt går upp, går till skolan och gör det jag ska. Den proceduren har inte genomförts på de senaste tre-fyra veckorna (zombieveckorna). Nu kan saker och ting göra mig glad igen. Stort, mycket stort.

Sist jag var och handlade, i fredags närmare bestämt, så köpte jag hem apelsiner. Varje gång jag öppnar kylskåpet numera, så luktar det apelsin. Det slår nästan äpplen. Drar mig för att äta upp dem, enbart för att hålla kvar apelsindoften. Måste köpa ett lass till på onsdag.

Någon fick mitt hjärta att slå utanför kroppen förut.