mama, I love you

Jag minns. En slagdänga med större innebörd än mina sexåriga öron kunde förstå. Men nu vet jag.

Jag har världens bästa föräldrar. Det är synd att man inte uppskattar dem förrän man blir äldre (åh, nu lät jag gammal), men som liten ser man inte alla de där fantastiska superkrafterna de har. Då är man förblindad av alla teckande filmer och serier om hjältar med omänskliga egenskaper och ser inte att man har två alldeles egna allra närmast. Förhoppningsvis blir man bättre med åren och kan åtminstone göra ett försök att ge dem allt det de är värda. Om jag kunde, så skulle jag ge dem allt.

Tittar på Beck och blir förbannad. Ska snart ta nattåget upp till Östersund, tillbaka till Dille och skolan och rutinerna och hästen. Bort från L och familjen och sömnen och tryggheten. Snart är det över och då kommer jag gråta. Ändå kan jag inte glädjas åt det rktigt nu. Jag slits åt två håll. Mitt inre går isär.

Nu är jag fruktansvärt kissnödig. Au revoir.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0