rusning

Det  är alltid samma sak, samma idiotiska historia varje gång jag kommer tillbaka. Alltid samma vilja att få ihop det, att allt ska funka - ändå så maler en röst lågt inuti, som viskar att det kommer bli precis som förut. Att det kommer göra lika ont på kvällarna, på morgonen, på dagen, att det är skit samma hur mycket jag försöker. Jag klarar det ändå aldrig. Jag är svag.

Vissa slår mig i magen med att berätta hur djävla negativ jag är och att jag borde vara glad, men hur kan de veta? Varje dag är ett försök att få så mycket glada leenden att synas som möjligt, att inga dystra ögon får skymta fram, och om jag nu misslyckas ibland... Varför måste ni vara så elaka?

Alla planer går i kras. Det är som att jag stressar genom dagarna helt i onödan, för ingenting blir av i slutändan ändå. Eller så missar jag det jag ska göra, på grund av allt det andra jag gör. Vilket som är rätt vet jag inte.

Om jag är modig, så går det iväg ett mail ikväll. Sen får vi se.