rusning

Hur kan veckor flyga förbi nästan omärkta, trots att deras innehåll varit mer eller mindre avgörande för min framtid? Ibland känns det som att jag måste sluta drömma. Jag drömmer alltid. Hela tiden. Kanske måste jag våga sätta ner fötterna på jorden. Men var tar man vägen när det blir jobbigt då? Var tar man vägen?

En mycket nära vän till mig har erbjudit mig en plats i hennes kommande antologi. Jag är mer än hedrar, jag är rörd, men det känns fruktansvärt läskigt. Av födsel och ohejdad vana vet jag, att jag inte kan prestera under press och att jag, framför allt, aldrig skulle bli nöjd med mitt bidrag. Prestationsångesten liksom frodas i en sådan situation, den blommar upp och mår nog aldrig bättre än i de sammanhangen. Jag gillar det inte. Ändå vill jag så gärna vara med, jag vill skriva något viktigt och bra och intressant. Feminism. Bara smaka på ordet - det sjuder av idéer och inspiration och möjligheter, hopp. Men hur ska jag kunna förmedla det i ord?

Idag kommer C äntligen hit, har saknat henne. Och på onsdag anländer M! Hon ska banka vett i mig. Hon fattas mig något enormt, hela tiden.

Och ibland undrar jag vad du vill. Fast jag vet att du inte ens vet själv.