rusning

Nu hunsar jag mig själv fram och tillbaka sådär igen. Låter min impulsivitet ta över, bara för att jag inte har ork att tygla den längre, som för att förnedra mig själv. För jag skäms. Skäms över att inte kunna sova, skäms över att inte kunna umgås med andra människor, skäms över att hamna långt ner igen och skäms över att få ångestdéjà vuer från svunna, melodramatiska tonårstider. Men det är så svårt att tag i sig själv. Och när impulsiviteten blandas med känslomässig instabilitet, då kan det gå hur som helst. Förhoppningsvis kommer det här tönteriet avta inom några veckor och möjliggöra lite kanalisering av den där impulsiviteten. Då ska jag öronmärka den till enbart positivt syfte. Ska bara komma förbi det här apatiträsket först. Sen. Jävlar vad jag ska tindra.