missanpassat

Allting känns skevt. Kläder sitter fel och det luktar inte likadant som det brukar göra i ångestlägenheten. Panikvåningen. Gråtlyan. Längtar bort och längtar hem, utan att veta vad som möjligen skulle kunna vara hem. Är inte medveten ännu om vad jag anser vara hem. Det kommer alltid nya, tänkbara kandidater. Ställen där jag har fler människor av vänkaliber än i den staden, som enligt konservativa ögonhålor skulle kallas för hemstaden. Här finns nämligen inte mycket annat än höjda röster från ett vardagsrum, extrem rastlöshet och, bevare mig väl, ensamhet. Bland en miljon människor känner mitt egocentriska och fullkomligt missanpassade sinne sig lite ensamt. Som för att göra hela livet lite mer komplicerat. Eller bara för att få mig att fundera över om det verkligen är här jag hör hemma.

Dricker min fjärde kopp te och tror inte på att kärlek finns. En bitter, ensam tant är vad jag har blivit. Trött. Och bitter. Kommer på mig själv med att undvika. Allt. Känns det som ibland. Stöter bort alla som försöker komma nära, som försöker skrapa på ytan och se igenom. I ren skyddsåtgärd, för andras skull. Slutade liksom lita på mig själv där, förut. Tappade greppet om mig själv. Stöter ifrån mig alla som försöker. Och ändå är det det enda jag önskar. Att någon skulle vara nära.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0