rusning

Ärade läsare, bloggen får nog stanna. Mitt stora ego behöver trots allt också en lekplats och här finns allt spelrum, som kan tänkas behövas för att tillgodose mitt uppmärksamhetsbehov. Kalasbra.

Idag, när jag hade redovisat och berättat om S. Lövestams Udda, frågade min mentor slash svensklärare slash engelsklärare om jag inte skulle ta och slänga ihop en bok. Okej, hon använde kanske inte just de orden, men i mina öron lät det sådär. Som om det var något man gjorde i en handvändning, att skriva en bok. Nu känner jag min mentor väldigt bra och vet att hon inte menade så, men jag kan inte låta bli att bli fruktansvärt besviken på mig själv för att jag inte "slängt ihop en bok" på sistone. För att jag inte slängt ihop något vettigt alls, över huvud taget, på sistone. Minns mina högstadieår av intensivt, självterapeutiskt skrivande. Ingenting blev bra och när jag läser texterna nu, så skäms jag oerhört. Men jag skrev åtminstone. Senast jag skrev något var under zombieperioden i höstas och det var dessutom på engelska. Horribelt. Det tråkiga är kanske inte att jag själv aldrig kan bli nöjd med det jag skriver, utan att jag har så vrickat mycket prestationsångest att jag helt har slutat. Det blir inte roligt längre, när jag inte kan låta min fanatsi arbeta fritt utan måste haka upp mig på var jag ska placera kommatecknet. Det blir krystat, stelt och pretentiöst. Som den här bloggen.

Hittade för övrigt min alldeles egna skattkista av nostalgi, när jag rotade bland gamla mappar på datorn; musik från hela senare delen av högstadiet fram till nu. Åh, ni förstår inte hur extremt starka känslor det finns kopplade till vissa låtar. Kanske gör en utförligare förklaring sen, för nu ska jag äntligen utnyttja alla de där 16 gb på min Ipod och knarka nostalgi under en timmes promenad.