tvättmedel

Hur högt du än klättrar så faller du alltid ner. Missplacerade ord med riktad baktanke skjuter giftpilar rakt igenom din betongvägg av egenhändigt uppbringad självdiciplin. Alla nätter av självhat. Av analysering. Av misstro. Alla förgäves, för nu har allt rasat igen och helt plötsligt blev du sårbar. Nåbar. Barhjärtad. Tvingas svälja alla klumpar i halsen för att inte riskera att faktiskt säga allt det där du egentligen skulle vilja säga. Allt det du dunkat huvudet i väggen för. Allt det du inte kunnat undkomma. Det som river och sliter. Men inte låter du det sippra ut, inte. Inte tappar du fattningen. Du reser dig bara. Börjar om. Igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0