rusning

Oredigerade och underbart fina bilder från helgens kalas. Millan fyllde 21 och blev tant på heltid, så vi var några avdankade dillebarn som samlades för att äta kräftor, dricka smultronvin och mysa. Allt i hennes ära. Dessutom hann vi med en del svampplockning i dalaskogarna, utan att bli uppätna av björnen! Han var nog snäll. Tror inte han vill något illa egentligen. På den understa bilden syns Tamme i sin rosa myspysvelourdräkt, rensandes svamp. Hon sa:
"Du måste ta en bild, så det finns bevis på att jag faktiskt gjorde det här!"
Min fina Tammeliten, så stolt hon var över hennes svampbedrift (även om hon inte åt av den). Vi kallade henne borlängebrud/-morsa. Ni kanske förstår varför. Hon är mitt lilla gull!

Fick massor av tid med bara Millan också. Det var bra. Jag tycker om henne väldigt mycket, hon gör mig lugn och glad och eftertänksam. Det är bra. Till och med när vi inte hade pengar nog att betala maten vi handlade på Ica, så kunde jag hålla mig lugn och bara chilla. Så är det oftast inte. Oftast får jag panik och går därifrån, eller något. Vi pratade med korna också. Speciellt den vita, hon verkar klok. Hon snackar åtminstone väldigt mycket. Muuu, muuuu. Och så råmade vi tillbaka.

Träffade en människa på söndagen, som sa väldigt mycket viktiga saker till mig. Han fick mig att förstå. Speciellt mina rädslor. Vi ska inte vara rädda, tror jag. Jag grät något enormt. Han sa att jag släppte taget om saker. Att de där tårarna var bra.

Nu ska jag vänta på att mamma kommer. Mitt dygn är väldigt skevt, så jag kommer liksom igång först efter tolv på dagen. Även om jag vaknar vid åtta. Jag kan verkligen inte förmå mig själv att göra något på förmiddagen, jag har ingen lust. Vill inte. Känner mig olustig och obekväm. Men efter tolv, då är jag en riktig full steam spacemachine. Så jag ska nog jobba natt. Det känns som att det passar mig bäst, just nu. Undrar om man får jobba natt som nittonåring. Äsch, det löser sig. Äppelkaka.