rusning

Behöver vardag snart. Rutiner och vanlighet. 8-17. Eller i alla fall något som liknar det. Behöver ruta in mig själv och komma fram till vad jag vill. Vart jag ska ta vägen. Men allting känns väldigt... flytande, när det inte är skola inblandad. Och ingen häst. Inget som egentligen håller mig kvar. Ingenting jag egentligen måste göra. Jobba förvisso, men med vad. Det är inte bestående. Det kan ändras, i princip när jag känner för det. Och var jag ska bo är också relativt. Rörligt och ovisst. Ingenting är längre sådant som måste ske eller som måste bestå under en längre tid. Jag kan flyta runt i periferin, om jag vill.

Problemet är kanske också att jag inte heller är rotad i just den här staden. Jag är inte rotad någonstans, tror jag. Jag skulle kunna ta mitt pick och pack och ge mig av, dit ingen känner mig och dit allting är nytt.

Eller stanna där jag är och försöka läka massor av sår.

I vilket fall som helst, så samlade jag vuxenpoäng igår när jag skrev en lista för vad som behövs göras i september. Exempelvis söka jobb. Det kändes bra att skriva ner allt, då blir det mer definitivt. Det är inget skämt, du måste klara dig själv nu. Whoa. C föreslog att jag skulle flytta in i samma hus som hon. Helst samma våning, så vi kan glida på stickasockorna genom korridoren hem till varandra. Ser det framför mig och jag ramlar, varenda gång. Det kommer sluta med att C får rulla över mig och mina brutna ben i min rullstol. Ser fram emot det.