rusning

Så tog jag den där studenten. Jag har inte själv hunnit reflektera över det, men andra människor har uppmärksammat det. Och det är fint. Man blir varm i hjärtat när man inser hur många vackra människor man har omkring sig. Så mycket kärlek.

Studentveckan var en hektiskt historia. Väldigt mycket fest, väldigt lite sömn, men ack så skojigt vi hade. När sedan studentdagen kom, med all oro och nervositet och upprymdhet som den förde med sig, så hade vi först inget flak. Sedan hade vi ett flak. Allt tack vare vår eminenta vaktis, som tillsammans med en pappa och lite dillebarn snickrade ihop ett vettigt räcke. Vi gick upp halv sju, drack champagne, åt frukost, fick betyg och grät lite tillsammans. Undertecknad lyckades knipa åt sig stipendiet för bästa resultat och sedan sprang vi ut på en fullproppad gårdsplan, där familj och släkt och vänner (för min del hela fjorton personer) tog emot med jubel, kramar och lite mer gråt. Jag var däremot alldeles för upprymd och euforisk för att gråta; i mitt huvud var det som att en enorm degklump lossnade och allt blev liksom lite finare och lite bättre. Helt ärligt tror jag inte att det hade gått upp för mig riktigt, att jag faktiskt hade tagit studenten, men jävlar vad lycklig jag var. Var beredd på en enorm ångest över att vi nu efter tre år skulle behöva skiljas åt och flytta åt helt olika håll i Sverige, men icke. Istället var jag bara helt igenom glad. Lycklig. Lyckligare än jag varit på fruktansvärt länge. Och bredvid mig hade jag alla dem jag älskar. Hur klischéaktigt det än låter, så var det fruktansvärt fint.

Dagen efter var jag inte alls sugen på att packa ihop ett helt rum, städa, besiktiga box och rum och åka bil i sju timmar, men det var sådant som behövdes göras. I den vevan insåg jag att min plånbok och min ipod hade försvunnit från rummet, vilket var ganska illa. Allt det där vägdes dock upp av ett besök ute i Lit, hos Bäckahästar där Alda står och är lycklig. Hon har aldrig sett så tillfreds och nöjd ut, som när jag gick ut i hagen och klappade och kliade lite på henne en sista gång. Hon var hemma, kändes det som. Sedan följde en lång bilresa hem, vilken jag hade trott skulle bestå av massvis med separationsångest och gråt, men som visade sig bli helt ångest- och gråtfri. Att skiljas från det som varit ens hem och dem som varit ens familj under tre år var förvisso jobbigt, men samtidigt hade jag ingen anledning att vara ledsen; de människor jag känner att jag vill hålla kontakten med finns alltid kvar. Alla finns kvar.

Söndagen bestod av ett enda långt och underbart studentfirande. Massor av fina människor kom och jag kunde inte riktigt smälta alla intryck - kanske på grund av den sömn, som redan lyste med sin frånvaro. Sammanfattningsvis kan man säga att det var en eftermiddag fylld av kära återseenden, kärlek och kramar. Dessutom hade min klippa till mor fixat en fantastisk present; eftersom jag ogillar att få presenter och anser att vi borde minska på allt det materialistiska, som förknippas med de här högtiderna och istället fokusera mer på gemenskapen och glädjen, så ordnade hon en kollektiv present från så gott som alla gäster. Mycket smart. Sedan måste jag väl erkänna att jag faktiskt fick en VÄLDIGT fin Canon EOS 50D av famljen. Och det utan att klaga.

Sedan inträffade en ofattbar och hemsk olycka, då en kille i min älskade klass satt i en bil som fick sladd och blev klämd mellan bilen och vägräcket. Han var helt igenom trasig och läkarna trodde inte att han skulle överleva, men skam den som ger sig och idag är han fortfarande vid liv. Han har klarat 45 påsar blod som runnit rakt igenom honom, två operationer och en amputation av ena benet. Och han lever fortfarande. Vi tror på honom, han är en stark människa. Men det är så overkligt att sådana saker kan inträffa. Det var T som ringde på måndagsmorgonen och berättade. Då visste vi ganska lite, men på kvällen hade läkarna gett upp hoppet och vi trodde att han inte skulle klara sig. Därför åkte jag morgonen därpå hem till T i Söderbärke och stannade där några dagar. Det var inte läge att sitta ensam i en lägenhet när det här inträffade. Vi tog hand om varandra, sedan kom ytterligare en T och jag hamnade hux flux i Falun. Därifrån åkte jag i morse och har alltså inte hunnit varken packa upp, städa, landa eller ens reflektera över att jag faktiskt är arbetslös. Men sådant blir så oviktigt när folk i ens omgivning far illa. Det enda som faktiskt är viktigt då, är de man älskar.

Jag tror vi måste ta vara på varandra mer. Man inser inte hur lätt folk försvinner och hur fort ett liv kan förändras, förrän det är försent.