rusning

Är på Dille igen. Inte av någon lycklig, sötsliskig återföreningsanledning, utan på grund av att det två dagar efter studenten skedde en bilolycka, i vilken en ur vår underbara klass var med. I söndags avled han, Johan, på grund av de skador som olyckan åsamkat honom. Alltså är jag, M och J med flera här idag för att gå på den minnesstund, som skolan anordnat. Jag vill inte vara här. Eller, jag vill vara med på minnesstunden, men att sitta i ett kök på den platsen som var ens hem och lycka under så många år, av en anledning jag inte ens kan förmå mig själv att acceptera, det är fruktansvärt. Allt kryper på mig och jag vill bort, bort, bort. Här ifrån. Vill komma tillbaks hit och vara glad. Jag tror alltid att det kommer vila något över den här platsen nu. Alltid något.

Johan var en enormt ödmjuk, begåvad och vänlig människa. Han hade en förmåga att charma alla. Och han kunde argumentera emot mig i så gott som allt jag sa. Han fattas oss. Och det går inte riktigt upp för mig, att det faktiskt har hänt.