rusning

Det är sjukt hur min kropp beter sig för tillfället. Jag är konstant trött, håglös, har svårt att koncentrera mig, glömmer saker hela tiden, tappar aptiten och orken och har ögonlock tunga som bly. Lyckligtvis ska jag ta blodprov imorgon och då kollas allting. Eller, lyckligtvis och lyckligtvis - bortsett från at det är en spruta inblandan så är det lyckligt.

Har saker jag vill skriva om. Om människor jag mött och om saker jag hört. Men just nu är min kropp som sagt inte riktigt med på alla noter och jag glömmer bort vad jag ska skriva innan jag ens hunnit komma på en rubrik.

Igår åkte jag hem till E i Uppsala, lite impulsivt men ack så mysigt. Vi hade så mycket att prata om. Så mycket vi missat och som behövdes berättas om. Det var skönt att träffa någon, som jag har gått igenom en del med och som jag har mycket gemensamt med och upptäcka att det är precis som förr. Att ingenting har förändrats mellan oss. Att vi kan prata om samma saker och skratta åt samma sjuka historier. Och nicka instämmande åt varandras självinsikter. Sucka åt de konstiga saker vi utsatt oss för. Att veta att hon finns kvar är ovärdeligt. Jag har henne att tacka för så otroligt mycket.