alltid är de kvar i hälarna, aldrig kunnat stanna nånstans

Men alltså, varför måste det vara så oändligt långt till den 9:e december? Jag vill ha mitt antagningsbesked nu. Pronto. Det är som när jag var liten och väntade på julafton så fort nyårsafton var över och den där fantastiska dagen låg liksom evigheter bort. Jag visste att det skulle vara världsomvältande, historiskt och fullkomligt magiskt, men jävlar vad jag fick vänta. Och tänk så långt ett år var när jag knappt hade fyllt sju... Ja, helvete vad jag väntade. Och nu när jag inte är sju år längre, då ska jag fortfarande vänta sådär orimligt länge. På viktiga dagar. Och tänk om jag inte kommer in sen? Jag är kanske för dålig för att kasta sten. Och OM jag kommer in, då måste jag beblanda mig med nya människor. Vara social och kompetent och duktig och smart och rolig och lagom svår och lite mystisk och känslig men ändå skitstark och tåla allt och inte vara för på men ändå vara intresserad och verka ascool och verkligen få alla att förstå att jag är så sjukt jävla ball och har ett asfett liv och sökte inte alls den här utbildningen för att undvika social isolering och total undergång. Åh. Det där antagningsbeskedet behöver kanske inte komma än. Jag väntar nog gärna lite till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0