rusning

Vilken morgon. Eller, morgon och morgon, förmiddag heter det visst. I alla fall, den började så bra för jag hittade min fina mössa och mitt fina linne och var så nöjd, så nöjd med situationen. Sen, när jag hade kokat mitt favoritte, eftersom jag kände att en sådan här superförmiddag måste man ändå få dicka sitt favoritte, så fanns det ingen vanlig komjölk hemma. Alltså, för en vanlig människa är det här kanske inte en så stor grej, men för mig... Hur gör man när man inte har komjölk hemma? Hur överlever ni människor som inte ens tycker om det? Det är för mig ett mysterium och ett stort sådant. En annan behöver minst ett par glas komjölk om dagen, minst. Plus de oräkneliga deciliterna som hamnar i min temugg. Och där stod jag, med hakan i golvet och kylskåpsdörren på glänt - utan komjölk. Efter en stunds intelligensförlamning kunde jag ändå förmå mig att leta efter vettigt substitut - och hurra! Där stod ett finfint paket med havremjölk. Jag har umgåtts en hel del med veganer och icke-mjölkdrickare i mina dagar, så havremjölk har jag alltid hemma (och använder alltid när jag bakar, eh...). Lyckan var gjord tänkte jag och öste på med havremjölk i min temugg. Det kunde bara inte bli dåligt, där jag gick med min galet snygga temugg i min galet snygga mössa och mitt galet snygga linne och allting liksom sken lite extra omkring mig. Allt var helt i sin ordning och därför tog jag den första klunken*. Och där, där någonstans rasade ALLT. För i den första klunken kände jag inte den utomordentligt goda tesmaken tillsammans med honung och mjölk, som liksom skulle få mig att vakna och känna att allting ordnar sig nog. Nej, tehelvetet smakade havre. HAVRE. Mitt favoritte, det bästa som finns och som dessutom får mig att minnas en svunnen tid och bli nostalgisk, smakade HAVRE. Hur skulle jag kunna dricka det? Nej, det är fel. Så nu är klockan snart tolv och jag har fortfarande inte fått mitt morgonte. Och jag tänker inte vara vuxen och rationell och gå ner till affären, köpa komjölk, gå hem och koka nytt te. Inte alls. Jag ska sitta här, sura och undra vad resten av den här dagen ska föra med sig. Nu är jag beredd på allt.

*Den första klunken är liksom helig. Det är den som, eh, omfamnar alla dina sinnen? Ja, ni fattar.