rusning

Min jävla mobil är dum. Det är förvisso inte min, det är min brors, som jag har fått låna eftersom min gamla fuckade ur, men den är ändå dum. För det första är det touchskärm (eller taffsskärm, som Nisse säger), vilket är människans absolut mest puckade uppfinning någonsin, för det gör bara att allting går mycket långsammare. För det andra, så finns inte programmet för att föra över bilder m.m. från mobilen till datorn tillgängligt någonstans. Så jävla ovärt. Dessutom är min tandborste borta, vad är grejen? Vem kommer in i mitt rum och snor min tandborste? Min fina, dessutom (den röda med regnbågar på i mitten). Helt jävla onödigt. För det är självklart inte så att den ligger bland alla saker i min ouppackade packning, som är utspridd över hela golvet. Nej.

Nu tog musiken slut. Jag förundras alltid över att jag lyckas välja de trasiga sätena på bussen, varenda gång. Eller i alla fall nästan varenda gång. I synnerhet när jag åker buss 70, vilket i och för sig är nästan den enda bussen jag åker numera. Men liksom, jag är ganska petig med mitt val av säte i bussen. Det måste kännas rätt, jag avskyr när det är stressigt och jag måste välja ett säte snabbt för att de bakom vill komma på och det är mycket folk. Nej, helst ska jag vara helt ensam och alla sätena ska vara lediga. Då kan man bara lyssna på sin magkänsla och så väljer magen rätt plats. Det blir så jobbigt när magen väljer en plats med trasigt säte, oftast är det ett sånt som inte sitter fast så man glider fram och tillbaka. Världens antiklimax. Och då vill jag inte flytta på mig, för då stirrar folk alltid.

Idag låg det en läkerol på sätet på andra sidan gången. Jag undrar när jag åt läkerol sist, det måste vara länge sen. När jag var liten åt jag alltid läkerol, för mamma köpte det alltid när vi handlade. Fast hon köpte oftast de med salmiaksmak och de var inte så jättegoda. Men ibland hade man tur och då köpte hon de med cassissmak. Det var så skojigt, för de förpackningarna hade nästan samma färg, de var båda lila, och när man är fem-sex år så ser man inte skillnaden så bra och därför blev jag alltid lika överraskad när pastillen smakade svartvinbär istället för lakrits. Det var lycka, det.