tired of all those lies in your freak show
Okej, den där betänketiden kring bloggens vara eller icke vara får vänta. Det fanns för mycket som behövde bli sagt.
De flesta av mina vänner är heterosexuella människor, som identifierar sig som kvinnor. Det innebär att min vardag allt som oftast utspelar sig i heteronormativet, på alla sätt. Egentligen inte mig emot, men när man själv idenfierar sig som homosexuell kvinna och har starka åsikter kring samhällets syn på människor, då kan det bitvis bli väldigt understimulerande. Inte för att mina vänner inte har samma läggning eller åsikter som jag, vilket jag misstänker att många tror att jag menade, utan på grund av att jag hela tiden är i ständig kamp med det, som begränsar mig som människa. Med vårt heteronormativa samhälle. Medan de faktiskt är en del av det. Jag menar, jag ifrågasätter alltid varför vissa saker är som de är. Exempelvis när jag läser tidningen, ser på tv etc. och bilden av den perfekta kärnfamiljen målas upp i någon husgerådsreklam; jag vet ju att den bilden används, eftersom det är den som vi fått inpräntad och som blivit en stereotyp - det enklaste för vår hjärna att registera. På så sätt tilltalar den oss. Eller en del av oss. Och medan jag sitter där och svär och förbannar alla Sveriges reklambyråer, så tittar mina vänner lite undrande på mig och frågar varför jag blir så upprörd. Varför jag blir så upprörd? För att det är just dessa små, futtiga skitsaker som skapar NORMER, som skapar UTANFÖRSKAP och FÖRTRYCK. De drar lite på smilbanden när jag förklarar att det faktiskt sårar mig emmellanåt, att det ska vara såhär. Att Ugandas homosexuella riskerar få dödstraff. Att människor inte vet vilket omklädningsrum de ska välja, eftersom det bara finns Herr och Dam att välja mellan, medan de identifierar sig som något helt annat eller bara inte vet ännu. Att mina vän inte kan kyssa sin flickvän på stan, med risk för att faktiskt bli nerslagen.
Jag klandrar inte mina vänner. Jag älskar dem högt och mer än de anar, men någonstans blir jag nästan ledsen över deras likgiltighet genetmot hur andra människor har det. Samtidigt skulle jag aldrig kunna tvinga dem att ändra sina åsikter eller ens engagera sig. Vi är fria människor och alla ska kunna välja sina egna vägar och vad de själva tror på. Och det värmer mig ändå när de storögt nickar och utrister "herregud!" till något av mina moralkaketal om hur andra människor har det. Och när de själva börjar diskutera kring hur de har det, hur människor omkring har det och hur allting påverkar allt annat. För då vet jag att jag åtminstone sått ett litet frö av förståelse inom dem, som de kanske, kanske någon dag låter gro. Och det är nog därför jag älskar dem. För trots att vi i många anseende lever väldigt olika liv, med väldigt olika förutsättningar, bara på grund av vilka vi identifierar oss som så tycker de fortfarande om mig.
De flesta av mina vänner är heterosexuella människor, som identifierar sig som kvinnor. Det innebär att min vardag allt som oftast utspelar sig i heteronormativet, på alla sätt. Egentligen inte mig emot, men när man själv idenfierar sig som homosexuell kvinna och har starka åsikter kring samhällets syn på människor, då kan det bitvis bli väldigt understimulerande. Inte för att mina vänner inte har samma läggning eller åsikter som jag, vilket jag misstänker att många tror att jag menade, utan på grund av att jag hela tiden är i ständig kamp med det, som begränsar mig som människa. Med vårt heteronormativa samhälle. Medan de faktiskt är en del av det. Jag menar, jag ifrågasätter alltid varför vissa saker är som de är. Exempelvis när jag läser tidningen, ser på tv etc. och bilden av den perfekta kärnfamiljen målas upp i någon husgerådsreklam; jag vet ju att den bilden används, eftersom det är den som vi fått inpräntad och som blivit en stereotyp - det enklaste för vår hjärna att registera. På så sätt tilltalar den oss. Eller en del av oss. Och medan jag sitter där och svär och förbannar alla Sveriges reklambyråer, så tittar mina vänner lite undrande på mig och frågar varför jag blir så upprörd. Varför jag blir så upprörd? För att det är just dessa små, futtiga skitsaker som skapar NORMER, som skapar UTANFÖRSKAP och FÖRTRYCK. De drar lite på smilbanden när jag förklarar att det faktiskt sårar mig emmellanåt, att det ska vara såhär. Att Ugandas homosexuella riskerar få dödstraff. Att människor inte vet vilket omklädningsrum de ska välja, eftersom det bara finns Herr och Dam att välja mellan, medan de identifierar sig som något helt annat eller bara inte vet ännu. Att mina vän inte kan kyssa sin flickvän på stan, med risk för att faktiskt bli nerslagen.
Jag klandrar inte mina vänner. Jag älskar dem högt och mer än de anar, men någonstans blir jag nästan ledsen över deras likgiltighet genetmot hur andra människor har det. Samtidigt skulle jag aldrig kunna tvinga dem att ändra sina åsikter eller ens engagera sig. Vi är fria människor och alla ska kunna välja sina egna vägar och vad de själva tror på. Och det värmer mig ändå när de storögt nickar och utrister "herregud!" till något av mina moralkaketal om hur andra människor har det. Och när de själva börjar diskutera kring hur de har det, hur människor omkring har det och hur allting påverkar allt annat. För då vet jag att jag åtminstone sått ett litet frö av förståelse inom dem, som de kanske, kanske någon dag låter gro. Och det är nog därför jag älskar dem. För trots att vi i många anseende lever väldigt olika liv, med väldigt olika förutsättningar, bara på grund av vilka vi identifierar oss som så tycker de fortfarande om mig.
Kommentarer
Trackback
