rusning

Är hemma. I den staden som känns mest hemma. Där jag sitter om kvällarna hos mina fina hjärtan och dricker te. Där jag inte känner mig utstirrad. Där jag andas lugnt och där blåvita spårvagnar plingar ända in i hjärtat på mig.

Min mormor gick bort igår. Jag hade ingen nära relation till henne och jag minns henne inte som min mormor, men hon är ändå min mammas mor och därför följde jag med ner hit. Kanske mest för att ta hand om just mamma. Och för att få vara hemma.

Lyssnar på barn som säger kloka saker och promenerar hem i höstkyla. Har ingen jacka. Kramar mamma, städar i köket och skriver listor. Håller ordning. Leker. Funderar och leker. Vill aldrig åka härifrån.