rusning

Nu klumpar det sig i magen igen. Orkar inte med mig själv och min labila läggning till saker och ting. Som att, exempelvis, ena stunden bestämma mig för att flytta till punkt A, men sedan bli osäker när det dimper ner ett lägenhetserbjudande till punkt B och alla cirklar rubbas lite. All övertygelse om att alternativ ett är bäst går sönder och jag måste försöka strukturera upp vad jag själv känner och tycker och det är så svårt när jag inte vet. När jag inte har en aning själv. När jag vill vara på flera ställen samtidigt, rädd för att missa något. Rädd för att hamna fel. För att välja fel och för att det inte ska bli bra. Rädd för att jag vet att jag fungerar så, att ena stunden känns det så rätt och perfekt och nästa vill jag bara därifrån. Något annat drar istället. Att aldrig kunna vila i beslut, att alltid undra vad som finns på andra sidan och vara så äckigt impulsiv att jag faller för den nyfikenheten och byter väg mitt i en pågående resa. Som gymnasiet. Börja på ett ställe, i en stad, för att sedan flytta 57 mil åt ett annat håll och sedan planera att flytta tillbaka igen mitt i alltihop. BRA. Smart. Inte avsluta något riktigt, utan hela tiden bli halvklar. Om jag kommer in i Göteborg, så vet jag att jag kommer flytta dit. För här finns ingenting kvar för mig, det är slut och tomt och ensamt. Ändå kan jag inte bestämma mig; ändå måste jag alltid smaka och känna på alla andra alternativ. Ha kakan och äta den, som det så fint heter.

Varför kunde det inte kommit ett fint litet lägenhetserbjudande i Göteborg istället? Va? Varför kunde det inte komma ett tecken? Så jag vet att jag gör helt rätt. Så jag vet att det är precis den här vägen jag ska gå. Det är här jag ska vara. Det är här jag hör hemma.