if tomorrow were not such a long time

Det är så svårt att skriva. Så svårt att välja vilka tankar och formuleringar, som ska få ta plats här. Vilka som ska få synas. Jag måste hela tiden rannsaka mig själv och tänka igenom vad det här innebär, vad det fyller för funktion och varför jag gör det.

(Wolves)

En bit av mitt huvud säger åt mig att skriva om allt det som gör mig så arg. Det politiska, det allvarliga, verkliga, riktiga. Det som berör alla och det som jag önskar att alla förstod.

En annan bit berättar att om jag öppnar upp mig själv och ger er en bit av mitt inre, då har det här en mening. Det privata, förbjudna, onda, hemliga. Det är sådant som gör allt levande och ger känslomässiga djup. Det är sådant som skapar igenkännande.

Ytterligare en förklarar att vardagen skapar fina mönster och exeptionellt många skrivtillfällen. Att brodera ut testunder och toalettbesök till något intressant och roligt, formar betydelse och mening. Sådant som alla gör, är sådant som alla kan skriva om.

Men jag är rädd för att markera min ståndpunkt, för där är jag i skottlinjen för era mothugg. Och jag är rädd för att säga er hur verkligheten egentligen ter sig, för det är en verklighet som kan skrämma er. Och jag ingår inte i någon vardag numera. Det finns inget som syftar till rutin i där jag är nu. Så varför skulle jag ljuga ihop det för er?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0