rusning

Jag flyttade visst bara lite. Hit.

Nu säger vi hejdå. Det har gått två och ett halvt år och jag, mitt ordbajsande och mina skevheter känner nog att skriva, det ska man göra om man har något att säga. Annars gör man det halvdant och vi vill inte vara halvdana. Så, här tar det slut. Bloggen kommer finnas kvar och vara öppen ett tag, sedan försvinner den nog. Pusshej och tack.

Ord är överflödiga. Fan, ta hand om varandra istället. Sprid lite kärlek.

Nu klumpar det sig i magen igen. Orkar inte med mig själv och min labila läggning till saker och ting. Som att, exempelvis, ena stunden bestämma mig för att flytta till punkt A, men sedan bli osäker när det dimper ner ett lägenhetserbjudande till punkt B och alla cirklar rubbas lite. All övertygelse om att alternativ ett är bäst går sönder och jag måste försöka strukturera upp vad jag själv känner och tycker och det är så svårt när jag inte vet. När jag inte har en aning själv. När jag vill vara på flera ställen samtidigt, rädd för att missa något. Rädd för att hamna fel. För att välja fel och för att det inte ska bli bra. Rädd för att jag vet att jag fungerar så, att ena stunden känns det så rätt och perfekt och nästa vill jag bara därifrån. Något annat drar istället. Att aldrig kunna vila i beslut, att alltid undra vad som finns på andra sidan och vara så äckigt impulsiv att jag faller för den nyfikenheten och byter väg mitt i en pågående resa. Som gymnasiet. Börja på ett ställe, i en stad, för att sedan flytta 57 mil åt ett annat håll och sedan planera att flytta tillbaka igen mitt i alltihop. BRA. Smart. Inte avsluta något riktigt, utan hela tiden bli halvklar. Om jag kommer in i Göteborg, så vet jag att jag kommer flytta dit. För här finns ingenting kvar för mig, det är slut och tomt och ensamt. Ändå kan jag inte bestämma mig; ändå måste jag alltid smaka och känna på alla andra alternativ. Ha kakan och äta den, som det så fint heter.

Varför kunde det inte kommit ett fint litet lägenhetserbjudande i Göteborg istället? Va? Varför kunde det inte komma ett tecken? Så jag vet att jag gör helt rätt. Så jag vet att det är precis den här vägen jag ska gå. Det är här jag ska vara. Det är här jag hör hemma.

Småsaker gör en så glad. Jag ska ägna mig mer åt småsaker tror jag. Underskattade är vad de där, småsakerna. Småpotatisen. Dessutom har jag snart fotat upp hela filmen i den gamla analoga, så då kommer det äntligen bilder. Med den digitala fotar jag hela tiden känns det som, ändå blir det aldrig något bra. Ingenting blir i slutändan så som jag vill. Det är så tråkigt. Bättre med småpotatis.

Blev nyss akut illamående av mitt te. Undrar om min kropp försöker säga mig något? Typ: "Dude, let's cut down on the tea". Eller så vill den kanske ha mer. Högst troligt, ja.

Nu hade jag inte bangat på en promenad, när det är sol och kallt och höst och alla träden är gulrödorange alt. nakna. Mamabear är nog hemma snart, så hon får följa med. Svårt att ta med sig fåtöljen ut, menar jag. Tungt att bära. Pusshej.

Ibland hatar jag internet. Igår halkade jag in på ett gammalt ex:s bilddagbok (oh, du ljuva nostalgi) och fann alldeles för många bilder på mig, som helt enkelt inte borde vara där. Och vilken ångest! Ni förstår inte, jag kände mig så jävla maktlös. Där sitter jag och ser bilder på mig själv, som jag inte alls vill ska finnas ute på internet och kan inte göra ett dyft för att ändra på det. Känns inte helt bra att maila ett gammalt ex efter väldigt lång tid och be henne ta bort gamla bilder på mig. Fin reconnection. Samma sak gäller allas vårt jävla Facebook, där vem som helst kan slänga upp bilder på mig och dessutom tagga, som för att förenkla hela förnedringsprocessen. Därför taggar jag allt som oftast av alla bilder. Synd bara att man inte är så värst cool om man inte är taggad på tillräckligt många bilder. Jag är helt enkelt jävligt ocool. Otaggad och ocool. Men bilderna finns fortfarande kvar, hur mycket jag än taggar av och det är det som är obehagligt. Ber man dessutom folk att ta bort en bild, då blir man en bitterfitta. Och det vill man (jag) ju inte vara.

Det är kanske det förflutna och gamla som skrämmer mig. Att bilder på mig från olika epoker i mitt liv finns utplacerade på valda ställen och jag vet inte ens om var alla finns. Eller vilka som finns. I samband med inhalkandet på exets bilddagbok igår, så halkade jag in på en väns också. Där hade hon lagt upp bilder från 2004, som hon i sin tur hade hittat på en annan väns blogg. Som jag aldrig har läst. Och där var plötsligt en bild från en tid jag inte riktigt klarar av att tänka på, uppslängd för allmänheten att beskåda. Det är obehagligt. Jag kan inte låta bli att tycka det. Jag må vara en tant, en bitterfitta och världens torraste jävla människa, men jag tycker inte att det är kul. Det är inte jag som har kontroll över vilka bilder som finns på mig; det ligger i händerna på alla andra. Sådant gör mig illa till mods.

Att de där bilderna dessutom finns där ute, oavsett om de tas bort eller inte, är bara mer än jag klarar av. Kan inte alla bara börja fråga först, innan de lägger ut bilder? Vore inte det en fin gest? Fast vem är jag att tala - det gör jag inte ens själv. Däremot ifrågastätter jag aldrig när någon ber mig att bort bilder från hemsidor, att inte lägga ut dem på internet alls eller att helt enkelt ta bort dem från kameran. Det är väl människan på bilden som borde ha makt över den, inte den som har tagit den? I alla fall när det gäller var bilden inte ska publiceras.

Men hej! Vad kul att se er igen. Eller höra... Läsa? Jag vet inte? I alla fall, så sitter jag i min fåtölj igen. Och bloggar, igen. Allt återgår till det vanliga i ett par dagar. Efter att ha varit på Öland hos Carro och gått kvällspormenader i skymningen, krattat halm, funderat på livets mening, rejsat järnet på grusvägar från havet och träffat en och annan tant, så blev jag stationerad ute på landet som eldvakt. Det skulle tydligen röjas och härjas, så där fick jag stå med en lång jävla räffsa i asplövsröken och nysa. Mysigt. Fast ett dygn fick räcka, för sen fick jag nog och åkte hem till en tom lägenhet. Har hört att det är nyttigt för en ostabil människa att vara ensam.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag har åkt sjukt mycket buss. Det är bra, jag gillar att åka buss. Faktiskt så börjar jag tycka bättre om bussåkandet än tågåkandet, men det betyder nog bara att jag inte har åkt tillräckligt mycket tåg den senaste tiden. Tur då att det ä precis vad jag ska göra, på tisdag. Då far jag igen. Mot nordligare breddgrader, så att säga.

För övrigt är det som det brukar: Jag är en aning bipolär, min fåtölj är fetnice, relationer är överskattat (eftersom jag är en smula instabil och ena stunden avgudar, andra studen avfärdar mina medmänniskor) och där någonstans insåg jag hur fördärvad jag låter. Men jag menar, här sitter jag alldeles ensam en lördagkväll och försöker intala mig själv att det är precis såhär livet ska vara. Min plan att sluta höra av mig till folk för att se om det skulle få dem att höra av sig till mig istället fungerade inte. Testa inte det hemma. Då kommer du också sitta ensam på lördagskvällarna. Nu ska jag och min temugg titta på streamad film och vältra oss i lördagsmisären. God natt. (Ja, ni är de finaste läsarna på jorden!)

Mobilbloggar från Carros mobil. Är på Öland utan laddare till min egen mobil. Rider, sover, funderar. Åker tillbaka till Stockholm idag, stannar där några timmar och åker sedan ut till Blidö. Efter det är jag i Östersund. Hur länge? Vet inte. Varför jag inte kan stanna på ett ställe för länge? För att jag är dum i huvudet och störd i hjärtat. Ha det fint, mina små kycklingar.

Nystädad, i ett nystädat rum. Väntar besök och ska koka mer te. Vet inte vad ni tycker, men idag blev det väldigt guldigt. Egentligen gillar jag inte guld. Men idag blev det så i alla fall. Vad ska man göra? Jag kan i alla fall tipsa om en av mina favoritbloggar för tillfället: Nostalchic - fashion beyond sizes. Helt galet bra människa, som inte bara tar upp tabubelagda frågor om skönhetsideal utan också vågar ta plats i en allt som oftast trådsmal modevärld. Nu är mode kanske inte min starka sida, men den här bloggen kan jag faktiskt inte låta bli att läsa. Jag blir glad av sådana människor och önskar att världens var lite mer så. Lite mer öppen och tolerant och bra. Lite mindre trångsynt.

Haha. Jag älskar att ni fortfarande är typ tjugofem stycken som läser, trots att det enda jag skriver om är mitt tedrickande, min städmani och allt som inte händer i mitt otroligt ohändelserika liv. Puss på er. Snart är filmen i min analoga kamera slut och då kommer det bilder. Lovar. All kärlek till er mina fina.

P.s. Mysigt att jag benämner er som "mina" fina. Som om ni var en bunt hemlösa kattungar jag tog hand om. Ah, känn er uppskattade. D.s.

Okej, jag brukar vara oerhört petig med hur det ser ut där jag bor. Alltså, jag vill ha det rent. RENT. I mitt rum. Där jag lever. I vanliga fall. Idag kollade jag bakom min dator på skrivbordet och dog lite inombords. Där var det dammigt. Inte enveckasdamm, utan månadsdamm. Mina högtalare var dammiga. Det är hemskt. Förstår inte hur jag har kunnat svika mig själv och mina principer så till den milda grad. När jag började tänka efter så hade jag inte dammsugit och städat på fler veckor än jag vågar erkänna här. Åh, vilken besvikelse. Vilket nederlag. Och vad äckligt! Här har jag gått runt och levt mitt ovardagsliv i en enda stor dammkammare. Inte konstigt att jag hostar. Så jag tog fram skurhink och dammsugare och trasa och allt och gjorde något åt eländet. Nu känner jag mig som en bättre människa. Win.