rusning

När man inte bloggar på ett tag (läs: en vecka) så får man gärna en hel hög med oskrivna blogginlägg i huvudet, som samlas likt dokument på ett redan överfyllt skrivbord. Att det sedan är en pers att försöka välja vad man ska skriva om (och komma ihåg det man tänkt skriva) är smällar man får ta. Gud straffar sig själv.

Inte helt osökt har jag tänkt allt som oftast på hela konceptet med jul och julfirande. Det är meningen att det ska vara en fröjdefull högtid, en lyckligtid för alla människor och vi ska vara sådär mysigt omtänksamma. Och det är väl bra, om man tänker sin närmsta krets av bekanta, men i mer storskaliga tankegångar involveras plötsligt människor man egentligen inte tänker på - hemlösa, de som faktiskt inte har råd med jul m.fl. Vi tar det så förgivet att alla har det så jävla bra på julen, att vi helt glömmer bort de som inte har det. Det här slog mig när jag var ganska liten och jag har funderat i flera år på att vara volontär hos stadsmissionen eller röda korset under julafton; servera mat åt hemlösa, som inte har någonstans att ta vägen, någon familj eller några vänner att vara med under denna fröjdefulla högtid.

Dessutom, för att vara en riktigt glädjeförstörare, så är julen en av de helger som verkligen boostar klimatförändringarn och polarisarnas smältning. Mums, eller hur? Men serious, hur många tänker på att den där slipsen till pappa har gjorts av slavplockad bomull, syts av barnarbetare och fraktats jorden runt? Inte många. Och jag tror inte att så många kommer ändra sina ingrodda traditioner för jordens överlevnad. Tyvärr. Jag gör inte heller det, även om jag varje år tänker att i år ska jag minsann julhandla miljövänligt! Eller i alla fall handla från röda korset, unicef och liknande? Fast ptja, mamma ville ju så gärna ha den där filmen och örhängena och vantarna... Och så är man tillbaka på samma spår, igen.

Trots all misär så tror jag på att julen faktiskt är en god högtid. Om det är någon gång som hemlösa uppmärksammas, så är det väl nu? Och är det någon gång då miljöfrågorna tas upp, så är det väl nu? Dessutom, så är det faktiskt nu vi tar hand om varandra. Vi är lite extra snälla, samlar guldstjärnor i kanterna och kramas lite extra. Det är inte så illa.

Vad är rätt beslut, i tid då inga beslut är rätt? Kanske ska man inte ta beslut alls då, utan låta någon annan göra det åt en, som för att slippa känna sig misslyckad när det sedan ändå blir fel. Jag vet inte. Så fick det i alla fall bli, för jag kunde verkligen inte. Jag hade ingen makt att avgöra vad som skulle göra framtiden till det bättre, så jag la all min tilltro i att någon annan hade det. Hur det blir, om det blir rätt eller fel, det vet ingen. Men den som lever får se.

L var här i helgen, tillsammans med mamma och pappa. Det har varit en av de bästa helgerna på länge, en trygghet kunde inte komma mer lägligt. Men, som alltid, finns det hakar och haken nu var själfallet m. Som alla andra gånger jag är hemma eller är med L. Alltid en massa m. Jag slits i stycken varje gång, jag tror inte ni förstår, för hur mycket jag än vill göra det så bra som möjligt, så blir det på något sätt inte bra. Jag har inte på något sätt en hälsosam relation till mat, gränsen mellan kontroll och hets är hårfin och jag kan inte alltid balansera på en sådan tunn lina. Det är paradoxalt, för mitt i all ångest och all självhat, så kan L komma med en viskning, en beröring, och totalt sudda bort allt ont. Och jag vill tycka att det är bra, på ett sätt gör jag ju det, men med all ångest och all själhat... Försvinner min kontroll. Och ingenting gör mig så fruktansvärt rädd.

Nu låter det som att jag inte vill vara med L, men så är det inte. Jag älskar henne mer än allting annat och jag försöker hålla mig på min lina av kontroll för att inte åstadkomma situationer då jag gör henne illa. Jag är bara för tung för att ålla balansen ännu. Om ett tag, kanske det går bättre.

Något som helt försvunnit från mitt medvetande är systematiken och planeringen. Jag har inte gjort en enda läxa på säkert fyra dagar. Det är hög tid för förändring.

Jag önskar jag kunde be om erat stöd i min balansgång, men jag är rädd att ni alla ser på det på ett annat sätt än vad jag gör. Ni kanske till och med vill få mig att hoppa av linan.